(Insändt.)
Något om straff för misshkandling af djur.
och om enpå moraliska gruader bygga
kriminell lågskipning:
I Art.
I Epgland fiones, som man vet, en lag som
bestämmer straff för misshandling af djur. Hos
oss finnes väl äfven ea gammal polisförfattaing,
som stadgar straff för förbrytelser af sådan art,
neml. den, hvilken dömer åkare, som miss-
handlat sin häst, att rila denså kallade trä-
märren å Träskto get, och det är verkligen illa,
att dea ej mera efterlefves. Den är ganska än-
damålsenlig. Stryk äro åksrdrängarne så vana
vid, att de föga fråga derefter; penningar hafva
de ej att böta med — men för begabberiet af
sina likar äro de ömtåliga. Det gifves ännu
anekdoter från gamla dagar, som bevisa detta,
såsom t. ex, då en åkare, som man satt på
rämärren, förargad på en dalkarl som stod
och såg på honom, bad honom dra för fn i
våld, men fick till svar: Gitter du iote se
mig, så rid en annan gata. Vid ett annat till.
fälle skulle en sådan der kavallerist göra sig
qvick, och sade åt en bonde, som stod och
betraktade honom, att han skulle bjada honom
på ea sup, men svarade: Jjag tycker det vore
-bättre du fick en tapp åt hästen, Den mun-
terhet, sådana svar väcka, är oskyldig, men
örfelar aldrig att göra god effekt på den, som