(Insändt.) Något om straff för misshkandling af djur. och om enpå moraliska gruader bygga kriminell lågskipning: I Art. I Epgland fiones, som man vet, en lag som bestämmer straff för misshandling af djur. Hos oss finnes väl äfven ea gammal polisförfattaing, som stadgar straff för förbrytelser af sådan art, neml. den, hvilken dömer åkare, som misshandlat sin häst, att rila denså kallade trämärren å Träskto get, och det är verkligen illa, att dea ej mera efterlefves. Den är ganska ändamålsenlig. Stryk äro åksrdrängarne så vana vid, att de föga fråga derefter; penningar hafva de ej att böta med — men för begabberiet af sina likar äro de ömtåliga. Det gifves ännu anekdoter från gamla dagar, som bevisa detta, såsom t. ex, då en åkare, som man satt på rämärren, förargad på en dalkarl som stod och såg på honom, bad honom dra för fn i våld, men fick till svar: Gitter du iote se mig, så rid en annan gata. Vid ett annat till. fälle skulle en sådan der kavallerist göra sig qvick, och sade åt en bonde, som stod och betraktade honom, att han skulle bjada honom på ea sup, men svarade: Jjag tycker det vore -bättre du fick en tapp åt hästen, Den munterhet, sådana svar väcka, är oskyldig, men örfelar aldrig att göra god effekt på den, som