hade existerat. På hvad väg skulle då Öfver-
ståthållaren komma ifrån frågan? Kanske hade
det sikraste och enklasie varit att skjuta der
ifrån sig, eller, som nämndemannen sade, nvä-
dja till plurium citandorum,. Om han besluti
taga den utvägen, hade han möjigen kunna
ställa sina ord på följande vis: Hvad öfvervilde
mot egendom angår, så törer aet icke hufvud-
staden, utan Ålaudsgränd; och den är ju redan
i belägringstillsttud. Dessutom var der icke frå.
ga om att röfva någon egendom, utan blott at!
föröfva okynne, d. v. s. någonting jemförlig
med hvad som tota die sker, t. ex. å nyplan-
terade träd på Kon. Carl XIII:s torg, der m:r
sett spår till och med af sablar, utan att de
fallit någon in att azse säkerheten till egendom
vara hotad i hufvudstaden,. Hvad åter sä-
kerheten till person angår, så är jag icke i till-
fälle ait derom yttra mig. V.sse:ligen vet jag,
att flera fredliga personer blifvit öfverfallna med
hugg och slag eller släpade i arrest, der de fåt
nöj. sig med vatten och ohyra; men huru snart
de, som föröfvat detta våld, ämna sluta, kan
jag icke upplysa, då de icke stå under mitt befäl,
Så der omkring skulle möjligen svaret hafva
kunnat blifva. Och hvad vann Frih. genom att
icke svara så? Han vann den i mannaminne
aldrig af en hög embetsman vunna utmärkel-
sen att få afsked utan ett ords mention ho-
norable, hvilken deremot, äfven exempellöst,
tillöll efterträdaren på förhand. Om man icke
kände Hr Kuyleostjernas oförargeliga och med-
görliga natar, skulle man vara frestad att spi
honom ondt af denna egna utmärkelse, som
han fått på hand; men nu är att hoppas, de!
han ej bliifver lottlös vid slutliqviden heller.
Annars vore handpenningen förargelig.
De, som icke känna Statstidnivgens språk,
torde behöfva en förklaring öfver betydelsen a
den u:eblifaa sedvanliga aftackningsceremon:er
och af den ovanliga handpeoningen. Om blot
den förra uteblifrit, så hade Frih. S,. fått er
enkel nit; men då den icke uteblef, men upp
fördes på eqvationens andra sida, så blef niter
dubbel. Om vi antaga afsked lika med ut
nämnisg i valör, d. v. s. ab, och mentior
bonorable — x; så borde, efter gamla algebran
Frih. S. fått a — x; nu har deremot Hr K
fått b — x, d. v, s. Frihb S a —x. Mi
nus (—) x är deremot icke blott icke berörn
utan rent af tadel. Söker man värdet af x
hvilket sker på annan väg, och möjligen finne
x 0, hafva båda fått lika.
a