resonuc uaug, som ej hbebofver blifva serdeles: konstig, t. ex. !åia påskiaa, att en helt annan: person, in dena ansvarige redakiören, hvilken dessuwom bott för Hosflkaosleren är bekan:, äger, nailena bestutan efver de tankar och opinio ner, som tamsiällas i Statstidningen, och: der-, igenora sälta Sunstilvingens gerningar i paritet; med kenscljeus. — Läsaren må sjelf, af efterfol-; jande bessnfvisg över Statstiduiogens resonne-. mang ofver msjestätsb ott, ivhemta, att hon välj kunde tarfva et sådant skydd mot det allmänna åtlöje Forst och i änst miste dock roga observe-! ras, att Scatstudoingen nu som allkd f rutskiekar det löte, att meningen alldeles icke är att inskrinka yttisnderätteu, samt ati de, som af dagens hövdelser taga sig anleivirg att frukta insk.ärknivgar i denna rät, helt och hållet misstag. sig; man får för den beskedliga Stats tidnicgen hädanefter fritt klandr icke blott regeriagen, utan tll och med Konungecs person och gerningam, vä förståendes under samma frihet för åsxlagaremakten att ogeoe adt kun-; na sätta Förfatiareu på en åtta eller tio års fästniog elier taga knappen af honom, allt efier hvad omständigheterua kunna kräfva. Svdao Statstidvicgea gifvit detta Icfie, samma löfte som Gus-at Ill, och alla regeoter, som önskat inskränka friheten genom list, alltid förutskickat, börjar kon åter den gamla visan om Ko ; nungsus ideniitet med konseljen. Der behöfver icke upprepas; allmänheten känner redan, huru: handgripligt våra båda kanse-er ådagalagt, att skonseljea, är Konungen, och att den, som tadlar konseljens beslut, kan, då häovdelsen med domstolens jirymansv.l så fogar det, mista lif elle toh:t Häri ligger ju ingen fara för yttrandersvea, uan endast for de skrifvandes hufvud! Men set är åtskilligt, som läsaren icke vet. Det to sta är, alt en besky!lung derom att man brutit lg, är ea beskyllving för — mened, det-! ta står iyilgen att läsa i Statstidningen och bir till sess aldranyaste uppfisniogar. Häraf följer således att om nigon, äfven i de mest krypa: de oc dalag, ytirar, att konseljen fattat ett beslu;, som strider emot någon af de lagar, dem konse!j no ej utav Ständervas begifsande må ändra, ciler mot Konurgeos och rikets förmon,, eller mot folke.s frioch rättigheter,, eller mot något af hvad regeringen svuit att befrämja eller u dvika, så bar han besky!lt Deras Maje-. stäter Kons-ljens Ledamöter för mened; men den, som besrylier Deras Majestäter Konseljeas Ledamwoter, bag beskyller Konungen, och den som heskyleKonungen för mened, han är en grof möjestätsfö brytare. Och på sådane är nu mera ingeo ända. Ty ho är väl den, som aldiig så htet f jt regeringsäreadernas gång, och icke vid något tillfalle yttrat, att styrelsens åtgärder vant lagstridisa , skad iza, stridande mot rikets bästa, vårdslösa, okloka? J ören alle msjestätsfor brytare: en anuan tid föres.år. Tigen derföre vackert stilla, varen gudeliga och låter eder noja; ty ansars blir hir innan kort eu annan lek: hutvudet af och kroppea i grytan, säg r det gamla ordspråket. Ö:verdrifven dock icke edra farhågor medborgare! När regeringen i Sverige eiler andra lana velat ioföra en sträng och barbarisk lag, och medborgarae börjat biifva förskräckta och bedja för sig, och auhaila att man icke ovödigtvis måtte lägga giller för menoniskors handlingar, så hir regerisgen merändels sökt lugna fa:hågorma, än fevom löften att gifva nåd, än genom uiliggande af det vilkor att regenten sjelt ome. de barligen ville tillse att kronavs aktorer ieke onösigtvis mit:e lagföra de trogne unodersåteroe. Gustaf III täcktes äfven — dels emedan han af natu-en var mild och mensklig, dels emedan han öuskade sätta sin person i säkerhet fö det åtlöje och den ovilja, som åtal för m-jestäts bott den tiden så lätt uppväckte — pu är de paul gtvis belt annorlanda — och dels måhän da afven decföre att han af 36:e domare-regle lärt, att man lättehgen och af has:igo mode kan uttrypka sig hårdare än man merat — ge: nom Kongl. breivet 1777 åisga sig den förbin delsen utt sjelf pröfva beskaffecheten af angif velser för m. jestätsbrott, innan ransakniog der om : ck fortsättas. Detta stadgande har alltse blifvit räkoadt såsom en konungslig rättighet af ser -deles vigt och större än rätiigheren att gifv nåd, emedan det afskär domarens både ransak .niog och pröfoing: man har ock gerna unoni Le JG stan -.