Mö, AM SVURCL MICKISKOIOTSLALG act C0-
ma-öfver någon gernivg, innen den är åtslad,
innån domaren derom rarsakat och den arkla-
gede deröfver blifvit hörd. Nå väl! voro As-
sessor Crusenstolpes alia skrifter, eller, som
Statstidningen säger, ,hela skriftställeriv, åtala-
de; var förhör öfver dem alla arstäldt, slut-
påstående öfver ala ingifvet, hade den enkla
gade sig öfver alla förklarat, var ransakning
öfver alla fullbordad, svor juryn att utlåta sig
ofver alla, hade den mottagit domstolens be-
skrifning öfver eit mål, som angick alla, hade
den af domstolen biifvit å!agd, att ytira sig om
de alla tillsamimantagne voro brotisliga efter det
lagrum, aktor åberopat, öfverlade den om alla,
läste den alla, omröstade den öfver alla? Och
om icke allt detta var förbanden, huru kunde
den då understå sig att döma öfver alla? Vi tala
ej om, att icke alla C:s skrifter numera kunde
åtalas, att jurymängen mihända ej läst dem, än
miadre voro kompetente att afgöra, hvad i dem
var sannt eller falskt, vi afsluta saken i ett exem-
pel: en af de goda författarne, t. ex. en af dessa
ioyala och med cpitetet sådane, utmärkta, tid-
ningsredaktörer, förargar sig så öfver vissa grund-
satser och deras tillämpniog, att han af lutter
ultraloyahsm påstår, att det kommit främ-
mande smådjur i majestätsmanteln. Ponera vidare,
att vi hade en så loyal Hofkansler, som Herr
v. Hartmsnsdorff, att han tar parti för manteln
och dess inqvartering, samt att af denna ulira-
loysla täflan mellan devovementet för majestätet
och devouementet för manteln slutade sig med
ett åtal för majestätsbrott. Nu finza väl Juy-
männen, sit författarns uttryck hafva sin grund
uti ingenting annat än det aldraloyslaste devoue-
mert, och är således, i och för sig betraktadt,
mycket Jofvärdt; men de fiona tillika, att förf.
är en af Herner sådane, som en RKRotklieb,
Huldberg m. fl., hvilka sett mejestitet i bryderi
genom ifvern att kringslipas vid dess. mantelfåll,
och hvars hela skriftställeri, ehuru välment
mot majestätet, varit af den gemena och demo-
raliserande sorten, t. ex .den som förekommer i
I Statstidningens reflexioner: de följa Statst:s
i grundsats, ransaka om eit och döma om ett
lannat, fra fråa tillvitelsen, men döma till straf-
fet, och en sådan förfastare mister hufvudet.
Det vore skada, om det skulle hända Statstid-
ningen .s författare. Det är en man, som icke
löper från halfgiordt a.bete. Han lemuar icke
sin jury, förrån han med kunglig frikostighet
lagt löse- och bindnyekeln i dess hand. Juryn,
säger Statst., behöfver ej låta bestämma sig af
(objektiva skäl. Detta är den största fullkom-
ning, juryn någonsin erhållit, det största steg,
rättsläran någonsin tagit. Objektira kallas,
som men vet, de skäl, hvilka äro grundade
i sakens egen natur, och som göra, att samma
sak ailtid och af alla bedömes på samma sätt.
De andra skälen, som kallas subjektiv, äro de
som hemtas af den dömande personens tycke
jeller smak. Dessa äro de, som numera börs
gälla för juryn, och i fall denna uppfioniog exi-
sterat före den sista celebra juryns sammanträ-
de, bör dess domslut, icke mer förvåna. Så
skyzdea nu ale J, åt hvilka naturen eller upp-
fostran nekat förmågan att urskilja det rätta en-
ligt sakens natur, skynden att låta enrollera er
tl: jurymän. J hafven åtminstone känslor, önsk-
ningar, begir; J kunnen hata el:er tillbedja, och
det är nog. Haten J författarn, så fallen för
hans skull; haten J åklagarn, så frien för hans
skull, och om J hvarken älskea eller kaien, så
,hafven J dock ett skäl i egennytian, hvarom
I
I
icke kunnen J kasta lott. Rättslärans fö: eskrift,
att all dom bör föstas på skäl och lag och ej
på godiycke,, binder icke er; J njuten af Sve-
jriges Statstidniog det särskilda privilegium, all
döma efter godtycke.
Vi hemstäle, om Statst. ej skulle ficna det
skäligt a:t låta allmänhetea veia namnen på den
eller de, utan tvifvel högt uppsatte person rr,
som uppfunnit förutbeck:ifne märkvärdiga grund-
satser; Svenska rättskönslan stannar hos dem
i stor förbindelse.
Uti Eskilstuoa tidning för den 30 Juni om-
tala3 vid berättelsen om H. EK. H. Kroopin-
sv