tund en promenad utåt den månobeglinsta och nöbetäckta gården, hvilket hon annars i fordna dagar säkert icke lemnat onäpst. 7 z är äv Och de drucko i dagar, de drucko i tre, men tunnan blef hvarken fullare elier tommare, utan höll sig alltjemnt omkring half. Gumman förundrade sig storligen häröfver, men kunde ej rätt komma under fund med saken. Imedlertid hade hon så mycket stadgat sin öfvertygelse, att hon fann Torsten vara en hygglig och artig ungdom, och han måtte vara äfven en bra karl, tänkte hon, då han står så högt i gunst hos hans furstliga på:ie På fjorde dagen stod herugen resfärdig med sina drabanter. Vänligt tackade han sitt värdfolk for deras gästfrihet, men vände sig derpå till husmodren och fattade heones band. Nå, min gumman,, sade han, vi hafva stått vid våra ord, låt nu se, att du står vid dittv. Gumman teg em stund, men sade slutligen: Vi ligga vårt barns välfärd i eder furstliga nåds haudar.n Då ropade hertigen Torstn till sig och lade hens hand i den skälfvande gudottrens. Fader och moder framträdde välsignande och lade sina händer på de ungas bufvuden, som miliose af glädje sjunkit i hvarandras armar. De på gick lyckönsknirgsbägaren omkring ifrån den outtömliga tunnan. — Till sommarena är j:g här igen,, sade hertigen. Då ha vi bröllop, och din fästman, Annva, skall bide medföra gods och gård,. Dermed steg han i slädan och afreste. aMen hur var det med den besynnerliga tunnan?, sade gumman efter en stunds tystnad; ndet beguper jag als into. Kom, skall du få se,, sade gubben småleende, Vpå hertigens påfund,. Härmed förde han heaone ned i källaren och visade henne hela inrättningen. Nå, hade jag vetat det föroatr, sade gumman förargad. Så hade du väl ändå samtyckt ti!l slu,, svarage gubben. ,Hertigea är en bönman, som ej tål ett huttla med.n oJa, nu är det gjordtv, sade gamman. Gud välsigpa de unga tu !