tund en promenad utåt den månobeglinsta och
nöbetäckta gården, hvilket hon annars i fordna
dagar säkert icke lemnat onäpst.
7 z
är äv
Och de drucko i dagar, de drucko i tre,
men tunnan blef hvarken fullare elier tommare,
utan höll sig alltjemnt omkring half. Gumman
förundrade sig storligen häröfver, men kunde
ej rätt komma under fund med saken. Imed-
lertid hade hon så mycket stadgat sin öfverty-
gelse, att hon fann Torsten vara en hygglig
och artig ungdom, och han måtte vara äfven
en bra karl, tänkte hon, då han står så högt i
gunst hos hans furstliga på:ie
På fjorde dagen stod herugen resfärdig med
sina drabanter. Vänligt tackade han sitt värd-
folk for deras gästfrihet, men vände sig derpå
till husmodren och fattade heones band. Nå,
min gumman,, sade han, vi hafva stått vid våra
ord, låt nu se, att du står vid dittv. Gum-
man teg em stund, men sade slutligen: Vi
ligga vårt barns välfärd i eder furstliga nåds
haudar.n Då ropade hertigen Torstn till sig
och lade hens hand i den skälfvande gudottrens.
Fader och moder framträdde välsignande och
lade sina händer på de ungas bufvuden, som
miliose af glädje sjunkit i hvarandras armar.
De på gick lyckönsknirgsbägaren omkring ifrån
den outtömliga tunnan. — Till sommarena är
j:g här igen,, sade hertigen. Då ha vi bröl-
lop, och din fästman, Annva, skall bide med-
föra gods och gård,. Dermed steg han i slä-
dan och afreste.
aMen hur var det med den besynnerliga tun-
nan?, sade gumman efter en stunds tystnad;
ndet beguper jag als into.
Kom, skall du få se,, sade gubben små-
leende, Vpå hertigens påfund,. Härmed förde
han heaone ned i källaren och visade henne
hela inrättningen.
Nå, hade jag vetat det föroatr, sade gum-
man förargad.
Så hade du väl ändå samtyckt ti!l slu,, sva-
rage gubben. ,Hertigea är en bönman, som ej
tål ett huttla med.n
oJa, nu är det gjordtv, sade gamman. Gud
välsigpa de unga tu !