eKklarerinaar pa TIOIV EES ICIUPRSTy Uldi, I UR YET
tenskap, sow undersiker menniskan och sam
häl:et eiler staten, med ett ord i filosofien, hvars
första regel är: tänk fritt och yttra dig likaså.
Man öger äfvea ett fragment till Svensk histo-
ria af deace Konuug, hvari han vågar påstå, att
det fo dras gaaska litet af en Konung för att
förvärfva fotkets kärlek, och förundrar sig, attj
det nojes mad så lIiet. Om St:T. rvågoasin
skule komma i det tråvgmål, att hon behöfde
låsa en bild till föredöme, i stälet för en bild
att sm ckra, så föreslå vi henne Gustaf II, ta-
gen från dea sida vi anyit; han gjorde till en
samvetssak att icke kräaka folkets rättskänsla.
— Christna frågade litet efter folkets både
rätts- och auvständighetskänsla. — Carl X hade
ej tid att utveckla en regents egenskaper
och Carl XI har inpå vår tid fortplantat för-
derfliga följder af sitt olyckliga förakt för folkeis
rättskänsla. Han vädjade till afunden och
ståodsbatet, för att blifva allena styrande,, och
när han blifvit det och derigenom äfven for-
ledd att kränka rä:tskäoslen, måste han försöka
att stödja m j:stitet genom stiafl:gea. Den
var dock aldrig uader hans envälde så string,
som den just i våra koovstitutiove!la dagar bif-
vit tolkad. Carl XII kränkte sällin sin egen
rältskinsla och syutes aldrig hafva kommit till
kunskap om folkets; han författade, utan att
tanka derpå, utkastet till den vanmagt och de
förlu ter, som Carl X!II, också utan att täska,
undenecknat. — Frihetstiden saknade blott en
ting, för att motsvara sitt stora namn: aktoicg
för folkets rättskänslag denna tid väcj de tilal
la andra käoslor, men glömde ofuast den nyss-
nämnda. Medlet att undertrycka denna bestod
i förtryck å ywtraaderätten, isynoerhet pressens.
Man hade en, i de flesta stadgar, förträffl g
tryckfrihetslag men då pressen började stöta på
de styrandes skaadaler, blef lag:n vrängd och
öfve.tridd för att dölja både iagens händelse:,
och reflexioaeraan öfver dem. Frihetstiden
måste falla, ty medan folket fäste sin uppmärk-
samhet på alit annat glömde det, det fornämsta,
yttranderättens helgd. Ju mer frihetstiden glöm
de denna, dess mer sjönk hon, och ju mer hon
sjönk, dess mer glömde hon den.
Gustaf III ville taga ett lysande inträde: han
iyssnade tll folkets rättskänsla. Han besökte
folket för att uppfatta den, och deri låg då;
mindre osten:atioa än nu, ty förtrycket å ytt-
randeratten bindrade sinniogen att framträrga
till th-onea. För att gifva henne luft, gaf Gu-
staf en t yckfiihetsiag, ett vackert och välska-
adt barn, men oäkta, ty det var icke afladt.
med folket, utan en Kongl. nådegåfva, den
konungen ansig sig kunna när som helst åter-
taga. Detta bief ock snart nödigt. Gastaf bör-
jade den sednare, den olyckliga och föraktade:
delen af sin regering. Haa började sätta sig
öfver folkets rättskänsla ech i stället oupphör-
ligen väsja till dess fåfänga och mnjutningslust.
Tryckfriheten måste derföre afskedas invan den rot-
fäst sig; ty krafvet af folkets rättskänsla är besvär-
ligt för en farste, som ej ämnar fullgöra det.
Så kommo då pvarningar,, och hotelser, och ar-
zesteripgar och kungliga pöbeisto:mniogar; så
blefvo fria yitrandea och tryckfriheten —
förbjudva ? Nej långt derif:åo: Konungen bad,
aldel:s såsom vår Statstidniog nu gör, att
msn icke skulle hysa farhågor för hans afsigter
på någondera; haa ville tvertom upphjelpa tryck-
friheten och rena den från missbruk,, och
upprätthålla majestätets h lgd,, och allt detta
gjorde han så, att ingenting yttrades eller kun-
de yttras, utaa det som lände Konungens per-
son och gerningar, till beröm; allt annat var
.amissbruk,. Nå väl: lagligt motstånd var ej till
fianande, mejestätet steg precist i samma min
som folkets lycka föll, och Gustaf IIL såg ändi-
ligen svenska folket på knä för majestätet och
bränviastuonan. Rättvisan kräfver likväl dea er
inran, att Gastaf TII var uppfödd i den tidens
nlegitiman fördomar, att han sje!f grundlagt ett af
allmänheien med förtjusning mottaget statsskick,
samt att havs tankar på septemberlagir,, mot
tryckfriheten eadast asig återtagandet af en
gifva, hvaremot Statstidningens nvligen framka-
stade hoie!se innebär eit laglöst öfvervåld i hän-
delse den skall verkställas mot representanternas
vilja, ciler om äfven dessas medgifvande vore
tänkbari, åsyftar att beröfva folket en rättighet, der
maa aldrig sjelf med Guds nåde förlänat. Gu-
staf IUI stormade mot rättskänslan samt hennes
2 nov CD