eKklarerinaar pa TIOIV EES ICIUPRSTy Uldi, I UR YET tenskap, sow undersiker menniskan och sam häl:et eiler staten, med ett ord i filosofien, hvars första regel är: tänk fritt och yttra dig likaså. Man öger äfvea ett fragment till Svensk historia af deace Konuug, hvari han vågar påstå, att det fo dras gaaska litet af en Konung för att förvärfva fotkets kärlek, och förundrar sig, attj det nojes mad så lIiet. Om St:T. rvågoasin skule komma i det tråvgmål, att hon behöfde låsa en bild till föredöme, i stälet för en bild att sm ckra, så föreslå vi henne Gustaf II, tagen från dea sida vi anyit; han gjorde till en samvetssak att icke kräaka folkets rättskänsla. — Christna frågade litet efter folkets både rättsoch auvständighetskänsla. — Carl X hade ej tid att utveckla en regents egenskaper och Carl XI har inpå vår tid fortplantat förderfliga följder af sitt olyckliga förakt för folkeis rättskänsla. Han vädjade till afunden och ståodsbatet, för att blifva allena styrande,, och när han blifvit det och derigenom äfven forledd att kränka rä:tskäoslen, måste han försöka att stödja m j:stitet genom stiafl:gea. Den var dock aldrig uader hans envälde så string, som den just i våra koovstitutiove!la dagar bifvit tolkad. Carl XII kränkte sällin sin egen rältskinsla och syutes aldrig hafva kommit till kunskap om folkets; han författade, utan att tanka derpå, utkastet till den vanmagt och de förlu ter, som Carl X!II, också utan att täska, undenecknat. — Frihetstiden saknade blott en ting, för att motsvara sitt stora namn: aktoicg för folkets rättskänslag denna tid väcj de tilal la andra käoslor, men glömde ofuast den nyssnämnda. Medlet att undertrycka denna bestod i förtryck å ywtraaderätten, isynoerhet pressens. Man hade en, i de flesta stadgar, förträffl g tryckfrihetslag men då pressen började stöta på de styrandes skaadaler, blef lag:n vrängd och öfve.tridd för att dölja både iagens händelse:, och reflexioaeraan öfver dem. Frihetstiden måste falla, ty medan folket fäste sin uppmärksamhet på alit annat glömde det, det fornämsta, yttranderättens helgd. Ju mer frihetstiden glöm de denna, dess mer sjönk hon, och ju mer hon sjönk, dess mer glömde hon den. Gustaf III ville taga ett lysande inträde: han iyssnade tll folkets rättskänsla. Han besökte folket för att uppfatta den, och deri låg då; mindre osten:atioa än nu, ty förtrycket å yttranderatten bindrade sinniogen att framträrga till th-onea. För att gifva henne luft, gaf Gustaf en t yckfiihetsiag, ett vackert och välskaadt barn, men oäkta, ty det var icke afladt. med folket, utan en Kongl. nådegåfva, den konungen ansig sig kunna när som helst återtaga. Detta bief ock snart nödigt. Gastaf började den sednare, den olyckliga och föraktade: delen af sin regering. Haa började sätta sig öfver folkets rättskänsla ech i stället oupphörligen väsja till dess fåfänga och mnjutningslust. Tryckfriheten måste derföre afskedas invan den rotfäst sig; ty krafvet af folkets rättskänsla är besvärligt för en farste, som ej ämnar fullgöra det. Så kommo då pvarningar,, och hotelser, och arzesteripgar och kungliga pöbeisto:mniogar; så blefvo fria yitrandea och tryckfriheten — förbjudva ? Nej långt derif:åo: Konungen bad, aldel:s såsom vår Statstidniog nu gör, att msn icke skulle hysa farhågor för hans afsigter på någondera; haa ville tvertom upphjelpa tryckfriheten och rena den från missbruk,, och upprätthålla majestätets h lgd,, och allt detta gjorde han så, att ingenting yttrades eller kunde yttras, utaa det som lände Konungens person och gerningar, till beröm; allt annat var .amissbruk,. Nå väl: lagligt motstånd var ej till fianande, mejestätet steg precist i samma min som folkets lycka föll, och Gustaf IIL såg ändiligen svenska folket på knä för majestätet och bränviastuonan. Rättvisan kräfver likväl dea er inran, att Gastaf TII var uppfödd i den tidens nlegitiman fördomar, att han sje!f grundlagt ett af allmänheien med förtjusning mottaget statsskick, samt att havs tankar på septemberlagir,, mot tryckfriheten eadast asig återtagandet af en gifva, hvaremot Statstidningens nvligen framkastade hoie!se innebär eit laglöst öfvervåld i händelse den skall verkställas mot representanternas vilja, ciler om äfven dessas medgifvande vore tänkbari, åsyftar att beröfva folket en rättighet, der maa aldrig sjelf med Guds nåde förlänat. Gustaf IUI stormade mot rättskänslan samt hennes 2 nov CD