sont, öfver hvilket. det ej är tillåtet att -offentli-
gen yttra sig, endast datta sker på ett sätt, som
icke strider mot Guds eller borgerlig lag, ochicke
som lastligt eller löngaktigt tal kan betraktas.
Det är foljakteligen hvar och en obetaget, att
uttala äfven en klandrande åsigt öfver en åtgärd,
antingen den utgår från en lägre funktionär, el-
ler från dem, som äro lagens högste vårdare —
ty endast Konungens handlingar äro oantasteli
ge—och sjelfva klandret är således ej ett lag-
brott i sig sjelf, utan med hänseende till dess
egenskap, dess grund, form eller syftning. Men
der åklagaremakten ej förmår ransaka hjertan och
njurar, och sannolikheter ofta äro en bedräglig
yta, mera beroende af granskarens individuella
åsigter, än af föremålets inre natur, så måste
förbrytelsen vara evident, innan den som brott
kan qvalificeras, ty dialektik och sofismer äro
ovärdiga vapen i den anfallandes hand, emedan
de äro nödbhjelps- vapen, och att dissekera sig
till brott, är en blodtörst, lika vämjelig som
lagstridig.
FTrycekfrihets- lagen bestämmer i dess 4 3, att
vid pröfningen af en skrift eller ansvaret för
densamma bör i fall, som tvetydiga synas, hell-
re frias ån fällas, alltid mera uppmärksamhet
fästas på ämnets och tankens, än på uttryckets
lagstridighet, på skriftens åsyftning, än på fram-
ställnings- sättet, och alltid utan ättighet, att i
hvilket fall som helst, draga obestämda slutfölj-
der af uttrycken. — Månne ej i dessa ord å-
klagare - makten har en fast norm att följa, och
hvarföre har den i ofvanföre omnämda fall för-
bisett den nog definitiva och bindande slut -me-
ningen för att hålla sig vid en mellanstrof, vid
möjligheten af tankens lagstridighet, då slut-
meningen uppenbarligen är lagmomentets basis,
medan lagstiftaren insett, hvad hvarje tänkande
varelse måste inse, att vid granskningen af en
tanke d. ä. det osynliga inom den synliga om-
klädnaden, som är bokstafven, omdömet miste
låta vägleda sig afsannohkheter, jemförelser oeh
till och med gissningar, och följaktligen lindrigast
sagdt, vara blottstäld för missteg. Månne likty-
denheten mellan begreppen Konselj och Konung,
den språkbruket cj känner, är evident nog, föi
att gälla som antaglig motiv för anklagelsen, och
kan det anses som gällande bevisningsgrund för
ett majestätsbrott, att åberopa rhetorikan och en
rhetorisk trop, der delen tagas för det hela och
tvertom, sisom vittne, synerligast då lager
förbjuder hvarje godtycklig tydning af uttrycket
Vi tro det neppeligev, ty vi skule då kunns
qvabficeras som Mszjestätrförbrytare om vi sade:
menniskan är en passionens slaf; ty äfven Ko-
nungen är en menniska, samt såsom gudsför-
nekare, om vi yttrade: Himlen är endast en o-
mätlig tomhet, och hvad ögeit tror fig fatta, en-
dast en synvilla — emedan ordet Himmel stun-
dom gäller som ett synonymum af Gudomen,
0: 8 v.