parlament, pålägga skatter; och icke i fyra i fick han åtnjuta det sålunda tillkomna prerogsa tivet. Jacob II lät den vrångvise lycksökare Jeffries rasa mot alla sjelfständigt tänkande En gelsmän och trampa alla frihets-garantier unde fotterna. Juryinrättningens höga betydelse gäc kades genom förföljelser och fruktan, eller ge nom lockelser och blind lydnad, så att all: bvad Jeffries ville hafva genomdrifvet, det Jyc kades, ehuru hela den oförförda och sansad delen af nationen suckade och barmades öfve ofoget. Också njöt Jacob icke lärge sin be klagliga seger. Just då han ech hans olyckli ge fader trodde sig genom dylika, af allmän na tävkesättet och rättskävslan ferkastade me del, hafva eröfrat en oinskränkt makt, befann det, att de hade ingen makt, icke skuggan en af den, som de konungar ägt, hvilla gjort fö ga väsende af mprerogativetn, utan funnit sir styrka i lagarna oeh en allmän öfvertygelse Stuartarne hade först bragt i system denna lära, euligt hvilken konungarne skulle stå öfve och bredvid sina undersåter, med egna intressen, egna sympatier, egen makt — erligt hvil ken landet skulle älska eller hata, derföre au konungen älskade eller hetade, men icke tve:tJom. De käbblade och stridde så ifrigt och oupphörligt om sitt prerogatif, att de ej hade tid att tänka på något annut; lyckades det bloit att hålla prerogativet vid makt, så var, efier deras mening, allting bra, om än riket var kraftlöst inom och föraktadt utom gränserna. Så länge Carl I äsnu brukade parlameat, låg Lan i beständig delo med underhuset, som ville avgripa hans gunstlingar och rådgifvare. Han fann det vara ett högst otillbörligt ingrepp i hans rätt att allena styra, om någon skulle kunna antastas för hvad i hans styrelse sig tilldragit; han sade underhuset uttryckligen, att det visserl:gen finge ställa hertigen af Buctingham till rätta, dock ingalunda för de råd, han gifvit honom (Carl), och att hvad mot gunstlingen anmärktes i detta afseende, vore riktadt mot konungen personligen. Alt detta var rakt stridande mot lagarna, bekymrade honom icke, ty han ansig alla ardra lagar böra vika för, elier rättare upplösa sig uti, den ena, att han ägde ensam styra. Motståndarne mot dessa läror voro hufvudsakligen då de religionssekter, som kallades presbyterianer och puritaner; och deras publicitet var predikningar. Mot dessa användes en ryslig stränghet. Mången puritunsk predikant mistade öronen på kåken eller instangdes i långvarigt, hårdt fängelse, ja afrättades; och man trodde sig dermed hafva tystat dem. Mer just motsatsen inträffade: förföljelsen gaf dem en vigt och ett anharg, som de troligen arpars aldrig fått; 1 stället att, som man hoppades, utrota puritanerra, lyckades man just att göra den vida öfvervägande delen af nationen ill puritaner. Och har natioucns täckesätt en gång fått en gifven riktniog, så är det mer än enfaldigt att hoppas upprätthålla högtrafvarde anspråk genom vapen, genom domar, genom afskurpa oron, genom afrättningar. Med hela sin omhägnad at prerogativer och på ett eller avnpat sätt tillkomna former, stodo Stuarteörne blottade och rådlöse, när den storm nalkades, som de sjelfve framkallat. De hade väl omkring sig en samling af sykofanter och kreatur, som dömde, hvad de ville hafva dömdt, verkställde, hvad de vil:e hafva verkstälidt, och inbillade dem, att allt var tryggt och väl. Men denna skara hade ingen rot inom folket, inga sympatier, intet inflytande. De förskiogrades hastigt, då stormen kom; och den arme regenten, som trott sig omgitven af nationen, trott sina motståndare blott utgöra ett undavtag, en liten sammanwsotad bop af nvilseförda eller illastonaden, stod der alldeles blottad, värnlös, förskräckt vid den upptäckten, att det tvärtom blott varit en liten fraktion, som omgilvit honom, som smickrat honom, som missledt hooom. Då upptäckten var gjord, då var det för sent att bjelpa. Misstroendet var för djupt rotadt, harmea öfver det förflutna för mycket grundad; och in i sista stund visade sig icke ens pågon uppriktig önskan att godtgöra det förflutna, endast ett illfänande att med löften om allt, som begärdes, komma ur det närvarande trångmålet, men för att åter kuona begynna på förra viset. Man anmärkte, att des1 FE