parlament, pålägga skatter; och icke i fyra i
fick han åtnjuta det sålunda tillkomna prerogsa
tivet. Jacob II lät den vrångvise lycksökare
Jeffries rasa mot alla sjelfständigt tänkande En
gelsmän och trampa alla frihets-garantier unde
fotterna. Juryinrättningens höga betydelse gäc
kades genom förföljelser och fruktan, eller ge
nom lockelser och blind lydnad, så att all:
bvad Jeffries ville hafva genomdrifvet, det Jyc
kades, ehuru hela den oförförda och sansad
delen af nationen suckade och barmades öfve
ofoget. Också njöt Jacob icke lärge sin be
klagliga seger. Just då han ech hans olyckli
ge fader trodde sig genom dylika, af allmän
na tävkesättet och rättskävslan ferkastade me
del, hafva eröfrat en oinskränkt makt, befann
det, att de hade ingen makt, icke skuggan en
af den, som de konungar ägt, hvilla gjort fö
ga väsende af mprerogativetn, utan funnit sir
styrka i lagarna oeh en allmän öfvertygelse
Stuartarne hade först bragt i system denna lä-
ra, euligt hvilken konungarne skulle stå öfve
och bredvid sina undersåter, med egna intres-
sen, egna sympatier, egen makt — erligt hvil
ken landet skulle älska eller hata, derföre au
konungen älskade eller hetade, men icke tve:t-
Jom. De käbblade och stridde så ifrigt och o-
upphörligt om sitt prerogatif, att de ej hade
tid att tänka på något annut; lyckades det bloit
att hålla prerogativet vid makt, så var, efier
deras mening, allting bra, om än riket var
kraftlöst inom och föraktadt utom gränserna.
Så länge Carl I äsnu brukade parlameat, låg
Lan i beständig delo med underhuset, som vil-
le avgripa hans gunstlingar och rådgifvare. Han
fann det vara ett högst otillbörligt ingrepp i
hans rätt att allena styra, om någon skulle kun-
na antastas för hvad i hans styrelse sig tilldra-
git; han sade underhuset uttryckligen, att det
visserl:gen finge ställa hertigen af Buctingham
till rätta, dock ingalunda för de råd, han
gifvit honom (Carl), och att hvad mot gunst-
lingen anmärktes i detta afseende, vore riktadt
mot konungen personligen. Alt detta var rakt
stridande mot lagarna, bekymrade honom icke,
ty han ansig alla ardra lagar böra vika för,
elier rättare upplösa sig uti, den ena, att han
ägde ensam styra.
Motståndarne mot dessa läror voro hufvud-
sakligen då de religionssekter, som kallades
presbyterianer och puritaner; och deras pu-
blicitet var predikningar. Mot dessa användes
en ryslig stränghet. Mången puritunsk predi-
kant mistade öronen på kåken eller instangdes
i långvarigt, hårdt fängelse, ja afrättades; och
man trodde sig dermed hafva tystat dem. Mer
just motsatsen inträffade: förföljelsen gaf dem
en vigt och ett anharg, som de troligen ar-
pars aldrig fått; 1 stället att, som man hoppa-
des, utrota puritanerra, lyckades man just att
göra den vida öfvervägande delen af nationen
ill puritaner. Och har natioucns täckesätt en
gång fått en gifven riktniog, så är det mer än
enfaldigt att hoppas upprätthålla högtrafvarde
anspråk genom vapen, genom domar, genom
afskurpa oron, genom afrättningar. Med hela
sin omhägnad at prerogativer och på ett eller
avnpat sätt tillkomna former, stodo Stuarteörne
blottade och rådlöse, när den storm nalkades,
som de sjelfve framkallat. De hade väl om-
kring sig en samling af sykofanter och kreatur,
som dömde, hvad de ville hafva dömdt, verk-
ställde, hvad de vil:e hafva verkstälidt, och in-
billade dem, att allt var tryggt och väl. Men
denna skara hade ingen rot inom folket, inga
sympatier, intet inflytande. De förskiogrades
hastigt, då stormen kom; och den arme regen-
ten, som trott sig omgitven af nationen, trott
sina motståndare blott utgöra ett undavtag, en
liten sammanwsotad bop af nvilseförda eller illa-
stonaden, stod der alldeles blottad, värnlös, för-
skräckt vid den upptäckten, att det tvärtom
blott varit en liten fraktion, som omgilvit ho-
nom, som smickrat honom, som missledt ho-
oom. Då upptäckten var gjord, då var det för
sent att bjelpa. Misstroendet var för djupt ro-
tadt, harmea öfver det förflutna för mycket
grundad; och in i sista stund visade sig icke
ens pågon uppriktig önskan att godtgöra det
förflutna, endast ett illfänande att med löften
om allt, som begärdes, komma ur det närva-
rande trångmålet, men för att åter kuona be-
gynna på förra viset. Man anmärkte, att des-
1 - FE