-skallenhet som en jury, hviiken 1cke Dbiolt sa
som en vanlig domsiol binder krottet till straf-
fet, utan går ännu vida längre, konstruerande
sjelfva brottet el!er stämplande en hauadling så-
som förbryte!se, och merändels är så illa sam-
mansatt, alt sanningen redan derigenom kan an-
ses undergå pinligt förhör, framträda med skål,
som syfta mera att snärja än utveckla, mer att qvä-
sa än framhålla sanningeov, är ej värdigt någon
annan än cn jurist, hvars hela bildning inskrön-
ker sig till en katecheslexa af ju idisk fanatism,
och hvars högsta må! är att få denna på hvad
sätt som hälst tillämpad.
Mea nu är en jury konstituerad, hvad kan
dennu jury? Den kan fälia och frikänna, ja
visserligen, men kan ock begå mened och för-
trampa rättv:san lika väl som framstå såsom
sanniogens heliga väktare. Denna juryn kan,
moraliskt, icke förvandla sanning till lögn, icke
upphöja lögn till sanning. Men den bör på
sitt samvete skilja dem emellan? Nej icke på
sitt samvete, utan på samvete, d. ä. efter den
allmäsna rättskänslan, som ur djupet af hvarje
redligt hjerta låter förnimma sig, hvarhelst mensk-
Lgheten, som är sanningen, löper fara, På sub-
jektiva skäl skäl kan ingen menniska våga fälla ett
domslut, som kanske för tiden afgör en menuviskas
väl och ve utan att antingen vara intagen af
na egoism, främmande för hvarje sannings-
älskande hjerta, eller behäftad med en oför-
synthet, för hvilken samvetet ovilkorligen skyg-
gar tillbaka. Om, såtom det hinde Klim på
hans underjordiska resa, någon juryman hän-
delsevis fått fyrkantiga ögon, så att ban såg allt
rundt i fyrkant, ägde han derföre månne fälla
hvar och en som bestridde cirkelns qvadrat-
form? Han hade visserligen subjektiva skäl i
sina fyrkantiga ögon; men någon rätt till sitt
domslat ägde han ej. Han måste således haf-
va objektiva skäl eller sådana, som, framlagda
för hvem som helst, äro fullkomligea öfverty-
gande. Icke nog med att skälet kan anses ti!
en viss grad objektivt, det måste vara det till
fullo. Bibeln säger: Solea stod stilla i Gbeon
och månen i Aja!ons dal.v Om nu en juryman
trodde sig på detta så till vida objektiva skäl
befogad döma vetenskapsmannen saker, som, i
följd af bättre bevisgrunder, förkunnade, att so-
len stod alltid stilla, så vore denna juryman
he!t enkelt en samvetslös varelse. Skälet må-
ste vara fullkomligt bindande och utan att så-
dant förefinnes, äger jarymannen, samvetsenligt,
endast att frikänna. Det är ej ban, som äger
göra af en handling ett brott, utan handlingen
måste sjelf bevisa sig såsom sådant. Jury äger
döma etter sin subjektiva öfvertygelse, d. v. s.
eåer en på objektiva eller allmängiltiga skäl
grundad inre säkerhet och visshet, så beskaf-
fad, att den, framlagd för allmänheten, ovil-
korligen skulle vara tillfyllestgörande. Juryn
skiljer sig endast derigenom från den vanliga!
domstolen, att den äger inom sig sluta sioa
skäl och bevis, då domstolen skall framlägga
sina. Men detta hvarken kaa eller får tydas!
så, som behöfde jurymannen ej göra sig redal
för dessa sina bevis, och finner han dem hal-
ta, så frikänner ban eller är en orättfärdig do-
mare. Jurya måste ransaka, icke såsom det
usderstundom säges tillgå, knappt vårda sig
om att genomläsa handlingarne, ty detta är gud-
löst, allrabelst i en tid, då åklagaremakten an-
ser sig tillständigt att angripa en saga. Denl
måste ransaka för sin egen skull, å sanningens
och rättvisans, ja, å Guds vägnar, så vida an-
vars det icke är likgiltigt med ett och annat
himmelstrande brott mer eller mindre. Hvad
är väl jury-inrältningen, om en jury kan fälla,
en annan frikäona i samma sak? Är samretet
så nyckfuilt, buru har man då kunnat våga att
blott tänka på någonting så föränderligt och
obetydligt til regel och rättesnöre? Samvete
är ej nidingens åsigter, icke kryperiets feghet,
icke vildens råhet: det är den ädlaste menni-
skas renaste, innerligaste och allvarligaste känsla
af rätt och rättvisa.
Vid juryval har man i s2dnare tider sett,
huruledes domstolen försökt ålägga den anktla-
gade skyldigheten att genast välja sådara, som
antaga kallelse. Lefva vi i ett lagbundet sam-
häile eller bafva vi fått den inqvisitoriska rät-
tegången införd? En domare siter opartisk,
för att skilja emellan tvenne parter; någon blod-
törst från domstolens sida, något förblandande
af åklagare- och domaresyften, derifsån bevare
a CRdA! AHar damaren icke tid att färunna
--— - 27 zH R --—--—— -X2T-— OOO—-—-— —— 7