ningen, hela den öfriga periodiska pressen, icke ens Svenska Minerva undantagen, dels genom prosonserande af sitt tänkesätt, dels genom en tystnad, som i en sådan sak icke kan sakna betydelse, visat hvad de tänkt derom. Minerva har till och med förklarat ett af dessa åtal såsom något alldeles obegripligt. Vi taga oss likväl friheten fästa hennes uppmärksamhet på, alt det, som nu inträffat, ligger i närmaste sammanhang med tillämpningen af den absolutistiska sats, bon alltid drifvit, att allt klander mot Regeringen nödvändigt träffar Konungen. Om geoom änvu några likartade prejudikater i tryckfiibetsmål det lyckas att skingra den konstitutionella fiktionen, som bjuder att rikta miss nöjet öfver tillsfventyrs olsgliga regeringsbeslut, icke mot Konungen, utan mot rådgifvarne, så är det således Minerva, som väsendtligt bidragit derull.