ningen, hela den öfriga periodiska pressen, ic-
ke ens Svenska Minerva undantagen, dels ge-
nom prosonserande af sitt tänkesätt, dels ge-
nom en tystnad, som i en sådan sak icke kan
sakna betydelse, visat hvad de tänkt derom.
Minerva har till och med förklarat ett af dessa
åtal såsom något alldeles obegripligt. Vi taga
oss likväl friheten fästa hennes uppmärksamhet
på, alt det, som nu inträffat, ligger i närmaste
sammanhang med tillämpningen af den absolu-
tistiska sats, bon alltid drifvit, att allt klander
mot Regeringen nödvändigt träffar Konungen.
Om geoom änvu några likartade prejudikater i
tryckfiibetsmål det lyckas att skingra den kon-
stitutionella fiktionen, som bjuder att rikta miss -
nöjet öfver tillsfventyrs olsgliga regeringsbeslut,
icke mot Konungen, utan mot rådgifvarne, så
är det således Minerva, som väsendtligt bidra-
git derull.