det, råkat förvilla sig in i polisbyrin,
Pjesen, såsom dramatisk produkt, står ej på
någon hög rang, och hör ej till det slaget, som
gör amapråk derpå. Icom sin klass är den lik
vil ingenting miad:e an förkastlig. Plaxeo
är god, intrigen väl gevomförd och höndelser-
na utgå ganska naturligt derifrån, ävensom från
personenas karakterer. Visserligen uppträder
Fouehd något för mycket tecknad con amore;
mea hvearföre icke unsa bonom detta på hans
dada muil? Historien har dragit tillräcklig för-
sorg om säuggor i denna karakler, unnom då
diksen den trost, att deri 8 sprida ett och an
pat ljusare drag. Då vi hår pämot personerna
och den sanning, hvarmed de äro tecknade,
vija vi icke hafva deita omdöme bokst:fligen
lämpadt på den moraliska person, som kalias
polis, emedan vi ej hafva nog mycket äran af
dess närmare bekaniskap för att veta, buruvida
hon är rätt träffad. I fall så vore, skulle mean
kusva söga, ati bon är lika dum som illslug
lika feg som öfrermodig, lika okunnig som skry-
tande med sin aillveteuhet, att hon lika litet
förstår sig på menniskor som på saker, stt hon,
som borde vara ett :esuliat af fiiosofi, mensi-
skokärlek, statsvisbet, allvar och kraft, är isak-
nad af alla dessa egarstaper, men deremot i
rikt mått utrustad med deras fullkomliga mot
satser; att hon — — — — men hvarföre tala
om detta ledsania ämne, när man har någonting
oändtligen roligare och iatressantare att syssei-
sätta mg med, Bmemligen He: Torsiow, såsom
Perrin.
Var det derföre, at vi sågo honvom sist i
denna roll, eller var det verkligen så, att hans
måogsidiga talang aldrig utvecklat sig så helt,
så genomtänkt, så ifrån början till slut oöfver-
träfligt som här — nog af, vi skulle känna oss
böj !a att, ibland alla pris, han eröfrat på sivu
sodaäge konsinärsbana, ,tlldöma honom det hög-
sta för denna roll. Det är intet ögonblick skå-
despelaren man ser; det är den sannskyldiga
menaiskan i hela sin okenstlade asturlig
het, , med sin bjertliga enfald, sin krist-
liga lefnadsvisbet, sin outtörmliga godsinthet,
- jemte denna glädtigbet, detta muntra lynne, som
är de föreoäsovda egeuskapernas föjeslagare och
belöning, och som aldrig öfverger honom utem
det ögoobliek , hau gör den förskräckthga upp-
täckten, att ban hade haft det förnedrande upp-
draga att tjena polisen som handtlangare. slag
skullen, ropär ban till sin fordne skolkamrat,
borgiat dina skor, sågat dia ved, gjort allt brad.
eo Bederlig karl kan göra utan att rodva för !n
Förgälves söker ministern trösta honom, för-
gäfres erbjuder ban hosom någon ersättning ;
Perrin förkastar alltsammavs med foraki; det år
dygdens vrede, det är ostuldeas förbitviag,
som talar ur hacs mun, och blygselns tårar, som
fylla baos ögon , äro ej blygtelos öfver egna
fel, utan öfver den bedrsgaa tfon på meonisko-
värde. Då likväl FouchE råkar nismva der
Ella pastorat hau lemnoat, och som ou åier står
honom öppet, öfvergår han 1 en hast till den
medfödda mildhe:ea i ion ech blick; men den-
na öfvårgång är så batu lig, så fullkomligt e2-
lig med maonans lyvne, att man ej finner det
han kuenat göra annat. Huru skole vi gifva
ett begrepp om Hr T. i denna rail? Om ri
skulle säga, att det är Hjortsnerg redivivus,
sade vi icke nvågoniing rigtigt, ty det är ingen
avnan, än Hr Torslow, liksom hrarje sann ta
lang endast är sig sjelf. Om vi deremot sade,
att det är en idealiserad Hjortsberg, uttrycka
vi oss kanbända bättre; men bäst hkväl, om
vi säga, att Svenska scenen ävnu aldrig baf:
er artist, jemfödlig med Hr Torsiow , och att
på hocom passar iogen annan måtisiock än det
s:ora originalet till all efterbilsniog : naturen.
Sällan her denna mästariona hafi en Jäjange,
som så väl uppfattat beönes anda, och virskå-
deplats har aldrig förr haft det.
Ar det lr Torslows öfverlägsna förmåga,
som inspirerar de ofrige sujetterna, är det hans
handledning , eget studium eter allt detta tli
sammans: nog af, personalen å Djurgårdsihea-
tern visar sig icke ovärdig att uppträda vid si
dan af honom. Hr Malmström är eu god skå
despelare , som, utan att excellera i något , är
å sia plais, nästan hvar ban sättes; Hr Olt-
of och Deland förkofra sig med hvarje år;
mamsell Södermen har så mycken natur och så
htet maniere-adt, at: vi verkligen lyckönska vår
scen till deona acqvisition, och skola göra det
ännu mer, om hon lyckas öfvervinna en liten
brist i talorgauen, som ännu vidiåder den, En
ung mamsell Widerberg, som uppträdde i för-
pjesea, tyckes lofva mycket geuom figur,
REA I Sam 1 a RR OD SPORER RAG