det, råkat förvilla sig in i polisbyrin, Pjesen, såsom dramatisk produkt, står ej på någon hög rang, och hör ej till det slaget, som gör amapråk derpå. Icom sin klass är den lik vil ingenting miad:e an förkastlig. Plaxeo är god, intrigen väl gevomförd och höndelserna utgå ganska naturligt derifrån, ävensom från personenas karakterer. Visserligen uppträder Fouehd något för mycket tecknad con amore; mea hvearföre icke unsa bonom detta på hans dada muil? Historien har dragit tillräcklig försorg om säuggor i denna karakler, unnom då diksen den trost, att deri 8 sprida ett och an pat ljusare drag. Då vi hår pämot personerna och den sanning, hvarmed de äro tecknade, vija vi icke hafva deita omdöme bokst:fligen lämpadt på den moraliska person, som kalias polis, emedan vi ej hafva nog mycket äran af dess närmare bekaniskap för att veta, buruvida hon är rätt träffad. I fall så vore, skulle mean kusva söga, ati bon är lika dum som illslug lika feg som öfrermodig, lika okunnig som skrytande med sin aillveteuhet, att hon lika litet förstår sig på menniskor som på saker, stt hon, som borde vara ett :esuliat af fiiosofi, mensiskokärlek, statsvisbet, allvar och kraft, är isaknad af alla dessa egarstaper, men deremot i rikt mått utrustad med deras fullkomliga mot satser; att hon — — — — men hvarföre tala om detta ledsania ämne, när man har någonting oändtligen roligare och iatressantare att sysseisätta mg med, Bmemligen He: Torsiow, såsom Perrin. Var det derföre, at vi sågo honvom sist i denna roll, eller var det verkligen så, att hans måogsidiga talang aldrig utvecklat sig så helt, så genomtänkt, så ifrån början till slut oöfverträfligt som här — nog af, vi skulle känna oss böj !a att, ibland alla pris, han eröfrat på sivu sodaäge konsinärsbana, ,tlldöma honom det högsta för denna roll. Det är intet ögonblick skådespelaren man ser; det är den sannskyldiga menaiskan i hela sin okenstlade asturlig het, , med sin bjertliga enfald, sin kristliga lefnadsvisbet, sin outtörmliga godsinthet, jemte denna glädtigbet, detta muntra lynne, som är de föreoäsovda egeuskapernas föjeslagare och belöning, och som aldrig öfverger honom utem det ögoobliek , hau gör den förskräckthga upptäckten, att ban hade haft det förnedrande uppdraga att tjena polisen som handtlangare. slag skullen, ropär ban till sin fordne skolkamrat, borgiat dina skor, sågat dia ved, gjort allt brad. eo Bederlig karl kan göra utan att rodva för !n Förgälves söker ministern trösta honom, förgäfres erbjuder ban hosom någon ersättning ; Perrin förkastar alltsammavs med foraki; det år dygdens vrede, det är ostuldeas förbitviag, som talar ur hacs mun, och blygselns tårar, som fylla baos ögon , äro ej blygtelos öfver egna fel, utan öfver den bedrsgaa tfon på meoniskovärde. Då likväl FouchE råkar nismva der Ella pastorat hau lemnoat, och som ou åier står honom öppet, öfvergår han 1 en hast till den medfödda mildhe:ea i ion ech blick; men denna öfvårgång är så batu lig, så fullkomligt e2lig med maonans lyvne, att man ej finner det han kuenat göra annat. Huru skole vi gifva ett begrepp om Hr T. i denna rail? Om ri skulle säga, att det är Hjortsnerg redivivus, sade vi icke nvågoniing rigtigt, ty det är ingen avnan, än Hr Torslow, liksom hrarje sann ta lang endast är sig sjelf. Om vi deremot sade, att det är en idealiserad Hjortsberg, uttrycka vi oss kanbända bättre; men bäst hkväl, om vi säga, att Svenska scenen ävnu aldrig baf: er artist, jemfödlig med Hr Torsiow , och att på hocom passar iogen annan måtisiock än det s:ora originalet till all efterbilsniog : naturen. Sällan her denna mästariona hafi en Jäjange, som så väl uppfattat beönes anda, och virskådeplats har aldrig förr haft det. Ar det lr Torslows öfverlägsna förmåga, som inspirerar de ofrige sujetterna, är det hans handledning , eget studium eter allt detta tli sammans: nog af, personalen å Djurgårdsiheatern visar sig icke ovärdig att uppträda vid si dan af honom. Hr Malmström är eu god skå despelare , som, utan att excellera i något , är å sia plais, nästan hvar ban sättes; Hr Oltof och Deland förkofra sig med hvarje år; mamsell Södermen har så mycken natur och så htet maniere-adt, at: vi verkligen lyckönska vår scen till deona acqvisition, och skola göra det ännu mer, om hon lyckas öfvervinna en liten brist i talorgauen, som ännu vidiåder den, En ung mamsell Widerberg, som uppträdde i förpjesea, tyckes lofva mycket geuom figur, REA I Sam 1 a RR OD SPORER RAG