HFALITU TIL edl, 2 Mördat -I hd UutvUu 2 bd Åre vär man besinnar, att juryn är en domstol som både i första och sista instansen döme den anklagade skyldig eller icke skyldig; att de ofta till större delen utgöres af personer, sor icke äro lagfarne och att dessa derföre lättar skulle kuuna förledas att tro på den förnuft vidriga tolkning, som godtyckets anhängare sök göra af juryos benämning af samvetsdomstol nemligen att dess ledamöter icke skulle behöf va hålla sig vid de af lagen utstakade bestäm melser om hvad som är brottligt eller ieke brotts ligt, utan helt och hållet efter sitt enskilda tyc ke, smak eliter känsla hvad de kunna finn; retsamt,, opassande,, kitsligt,, mnärgånget, m. m., allt efter sina respektiva nervers me eller mindre omtålighet. Tryckfrihets-lagen gel likväl icke på något ställe anledning till der slutsatsen, at lagliga skäl och bevis skola vara mindre nödvändiga uti en tryckfrihetssak än andra mil; och detta faller naturligtvis af sig sjelf, emedan det förra påståendet helt och hållet upphäver begreppet om Jaglig pröfning och insätter godtycket i dess ställe. Af alla dessa omständigheter är det en kla följd, att ett tryckfrihetsmål vida mer än någooting anunat tarfvar att offentligen och aj tryckpressen afhandlas och redas, på det de bl.frande jurymännen, som icke en gång förr än i sista stunden äro bestämda och sedermera icke hafva tillfälle att taga handlingarne till sig, må hafva tillräcklig tid att samla en genom de olika framställningarne och den offen:liga diskussionon mognad öfvertygelse, innan saken företages, emedan det sedan är för sent. Hvad åter den förra frågan, eller pressens rättighet att bedöma en jury, vidkommer, så synes den visserligen mera ömtålig. Vi tro dock, att det rätta är ganska lätt att finna, om man antager, att ledamöter af en jury äga alldeles samma skydd, som domare i allmänhet, emot alla obehöriga anfall eller skymfanden för sica domslut. Men dertill mås:e det också inskränka sig. Jurymannen är, i det ögonblick han genom valet inträder i denna egenskap och med afseende på den befattning han för tillfället har att utöfva, en lika offentlig person, som den ständige domaren; han måst: derföre också lika mycket underkasta sig allmänna omdömets rätt att pröfva, huru han till en sådan befattning år qvahficerad, och denna granskving af de valde träffar naturligtvis äfven i främsta rummet de väljande, som äro parterna sjelfve och domstolen. Det är ingalunda vår mening, att nyssnämnda gronskningsrätt må sträcka sig så långt, att hvar och en efter sina åsigtec äger att loforda eller förkättra valet, allt efter den förmodan han kan hysa oa de valde personernas meningar och opiuioner. Men om det någon gång skulle visa sig, at icke blott aktor, utan äfven domstolen, på hvilkea utgången af tryekfrihetsmål vid dena närvarande orgamisationen egentligen beror, skulle gång efter ancan välja idel sådana, som vid alla vilfällen, offenthgen eller easkildt, göra sig o ära af att proklamera en bestämd fiendtlig(het mot den oberoende tryckpressen, eller, hvad om vore änvu värre, om valet uteslutande eler till större delen skulle falla på män, som tgd:a maktens omgifning och till sin existens äro helt och hållet beroende af densamma, så tt de igenom valet åtminstone kunna försättas ett bstämdt trångmål: om detta skulle gå så långt, tt domstolen, för afdömande af de vigtiaste principfrågor rörande yttrande rätten öfver egeringsåtgärder, hufvudsakligen utsäg hofmin, ilitirchefer och andra af nådens sol bestrålae, så att den, som icke kände föreskrifterna ör tillsättandet, långt snarare skulle tro, att fråan vore om ena kommendering än om ett val, ch det hela mera komme att hkna en ståndätt, än en af oberoende medborgare sammanatt pröfningsnämnd; då förtjente ett sådant förålande att brännmärkus med hela den afsky, varmed emdömet hos en allmänhet, som ärnu ke förlorat all känsla för det skickhga och assande, eller eodast slafviskt kysser fjäten efgoltyeket, måste stämpla all uppenar väld eller karakterslöshet hos personer, hvila likväl dagligen hafva medborgares hf och älfärd i sina händer. Läsaren finner, att dessa reflexioner endast ro gjorda i allmänhet; skulle något fall förete g på hvilket de kunde äga en större eller I a allan Ika: 08 Bagar cådant naturligt