vigtig. Ingenting är naturligare, än att lemna l? alla om konungen fällda skymfceliga eller förklenliga tillmälen , som icke å heder eiler ära gå, rent af ostraffade; sådant rimmade sig bast! med lagens anda, med konungens upphöjda värdighet och den önskan hvarje klok åkjagare-P makt borde äga, att icke anse denna värdighet kunna lida af annat än de mest krän-fi kande färnärmelser , sådana som vi förut defi-!d nierat. Aklagaremakten borde i aetta fall icke inför In folket visa Konungen såsom en af dessa personer, s hvilka vid hvarje tiog hafva ett oqvade, eiler)R annat ohöfviskt eller föraktligt ord att beifra.le fien olyckligtvis hafva okunnigheten och det8 fjeskande devouementet tänkt annorlunda ochln lagfört medborgare, ej blott för sådane omlu korungen falida yttranden, som i sig sjelfva ä(d ro straffbara , ehuru ieke i den grad, att dejt kunrca hänföras till majestitsbrott och beläggas! a med förlust af Nf eller frihet , utan äfven fört sådane mindre smädliga ord,, såsom oqväden , s ohöfviska föraktliga ord och åthäfvor, hvilka all-i7 deles icke nämnas af straftlagen, då de ej skeyv i petsonens närvaro. Sålunda finner man både jk förr och sednare exempel derpå, att personere blifvit drågne för råtta, emedan de om korcun-it gen begagnat yttranden , som i sig sjelfva ej! betyda aunat, an att den, som fillt dem, icke å brydde sig om eller ville höra talas om honom, v men som likväl räknas tillhö a en plump och j dåbg too. Det är i hög grad fåkunnigt af aks torer och domare att förfara på sådant sätt, !kb och det är klart, att då domaren fin-lr ner angifvelsen om majestätsbrott åberopa g sådana mindre anstötliga uttryck, som icke c kuona hänföras till majestätsbrott, han äf-j( vea äger att visa angifvelsen tillbaka. Endast js då, når angifna yttranden äro af den svåra be-jr skaffenhet att de kunna anses ärekränkande eller 1 åtmiostone nära dertill, bör domaren efter 1777 1 års bref derom ingifva berättelse till Konungen. 1I Det tillhör då icke blott Konungen utan äfven it konseljen att pröfva, huruvida de ifrågavarande s yttrande äro af den svåra och ärekiänkande bec skaffenhet, att de kusna hänföras till förbrytelser 4 mot möajestätet, samt att i motsatt fail anbefalla!4 ätalets nedläggande. Det kan väl ändock hän4 da att af ea konselj med ledamöter räsonnerande s så, som Hrr Nerman och v. Hartmansdorf, brottet anbefalles till upptagande, men dess subsumerande under strafflagen står hkväl till domarens lagliga pröfoing. Domare och kronans aktorer göra sig val föortjecte af fäderneslandet, om de hädanefter förfara med strängare urskillning i dessa mål, än hiuills skett, och icke onödigtvis blottställa sig för förargelsen att undfå Konungens befall nivg om upptagande af dumma eller skamlösal angilvelser. Detta synes vara enda utvägen att motarbeta den mani för majestätsbrott, som ou röjer sig, och icke osanuolikt skall hetsa en em hop äreförgätna menniskor, att söka sin lycäa genom skamlösa angifvelser, samt måbändja framkalla den tid, då Statstidningen, bland bevisen för det stigande välståndet, äfvem upptager, att många menuniskor kunnat hemta sin nä ring af majestätsbrott, en mycket loyal näringskälla. Men huru vårdslöst man än qvalificerat det ifrågavarande nu så celebra brottet, huru ringa pris man än satt på medborgares lif och f.ihet, och huru stora inskränkningar man än önskat göra i medborgares fria yttranden om Konungens person och gerningars, har man dock allt hitills respekterat den grundsatsen, att dessa yttranden, för att vara straffbara, uttryckeligen och direkte måste vara fälida om bemälde person eller bemälde persons gerningar, icke om någoa annans. De tvillingsstjernor som pvyligen inträdt i åklagaremaktens konstellation, äro likväl olyckliga förebud till ena annalkande kosmisk omstortning af nämnde grundsats. Herrar Ne:man och v. Hartmansdorff synas hafva åtagit sig att på ett eklatant sätt bebåda svenska folket, att det händanefter är förlustigt rättigheten at. yttra sig om hvad regeringen eller styrelsen öf ver detsamma varder beslutande, så kärt det vara må, att icke äfventyra lif eller frihet så som majestätsförb-ytare. Genom ett åtal, hvars ödfrerraskande karakter ingenting förlorar äfven, af de sednare dagarnes oväntade nyheter, hafva nämnde Herrar af skonseljen, låtit oss förstå, att vi skola hålla denna konselj lika heligt som det koogliga majestätet, och att hvad som yttras om konseljenn, det är yttradt om Kanuvgens per