vigtig. Ingenting är naturligare, än att lemna l?
alla om konungen fällda skymfceliga eller för-
klenliga tillmälen , som icke å heder eiler ära
gå, rent af ostraffade; sådant rimmade sig bast!
med lagens anda, med konungens upphöjda vär-
dighet och den önskan hvarje klok åkjagare-P
makt borde äga, att icke anse denna vär-
dighet kunna lida af annat än de mest krän-fi
kande färnärmelser , sådana som vi förut defi-!d
nierat. Aklagaremakten borde i aetta fall icke inför In
folket visa Konungen såsom en af dessa personer, s
hvilka vid hvarje tiog hafva ett oqvade, eiler)R
annat ohöfviskt eller föraktligt ord att beifra.le
fien olyckligtvis hafva okunnigheten och det8
fjeskande devouementet tänkt annorlunda ochln
lagfört medborgare, ej blott för sådane omlu
korungen falida yttranden, som i sig sjelfva ä- (d
ro straffbara , ehuru ieke i den grad, att dejt
kunrca hänföras till majestitsbrott och beläggas! a
med förlust af Nf eller frihet , utan äfven fört
sådane mindre smädliga ord,, såsom oqväden , s
ohöfviska föraktliga ord och åthäfvor, hvilka all-i7
deles icke nämnas af straftlagen, då de ej skeyv
i petsonens närvaro. Sålunda finner man både jk
förr och sednare exempel derpå, att personere
blifvit drågne för råtta, emedan de om korcun-it
gen begagnat yttranden , som i sig sjelfva ej!
betyda aunat, an att den, som fillt dem, icke å
brydde sig om eller ville höra talas om honom, v
men som likväl räknas tillhö a en plump och j
dåbg too. Det är i hög grad fåkunnigt af ak-
s
torer och domare att förfara på sådant sätt, !kb
och det är klart, att då domaren fin-lr
ner angifvelsen om majestätsbrott åberopa g
sådana mindre anstötliga uttryck, som icke c
kuona hänföras till majestätsbrott, han äf-j(
vea äger att visa angifvelsen tillbaka. Endast js
då, når angifna yttranden äro af den svåra be-jr
skaffenhet att de kunna anses ärekränkande eller 1
åtmiostone nära dertill, bör domaren efter 1777 1
års bref derom ingifva berättelse till Konungen. 1I
Det tillhör då icke blott Konungen utan äfven it
konseljen att pröfva, huruvida de ifrågavarande s
yttrande äro af den svåra och ärekiänkande be- c
skaffenhet, att de kusna hänföras till förbrytelser 4
mot möajestätet, samt att i motsatt fail anbefalla!4
ätalets nedläggande. Det kan väl ändock hän- 4
da att af ea konselj med ledamöter räsonnerande s
så, som Hrr Nerman och v. Hartmansdorf, brottet
anbefalles till upptagande, men dess subsumerande
under strafflagen står hkväl till domarens lagliga
pröfoing. Domare och kronans aktorer göra sig
val föortjecte af fäderneslandet, om de hädanef-
ter förfara med strängare urskillning i dessa mål,
än hiuills skett, och icke onödigtvis blottställa
sig för förargelsen att undfå Konungens befall
nivg om upptagande af dumma eller skamlösal
angilvelser. Detta synes vara enda utvägen
att motarbeta den mani för majestätsbrott, som
ou röjer sig, och icke osanuolikt skall hetsa en
em hop äreförgätna menniskor, att söka sin lyc-
äa genom skamlösa angifvelser, samt måbändja
framkalla den tid, då Statstidningen, bland be-
visen för det stigande välståndet, äfvem uppta-
ger, att många menuniskor kunnat hemta sin nä
ring af majestätsbrott, en mycket loyal närings-
källa.
Men huru vårdslöst man än qvalificerat det
ifrågavarande nu så celebra brottet, huru ringa
pris man än satt på medborgares lif och f.ihet,
och huru stora inskränkningar man än önskat
göra i medborgares fria yttranden om Konun-
gens person och gerningars, har man dock allt
hitills respekterat den grundsatsen, att dessa
yttranden, för att vara straffbara, uttryckeligen
och direkte måste vara fälida om bemälde per-
son eller bemälde persons gerningar, icke om
någoa annans. De tvillingsstjernor som pvyligen
inträdt i åklagaremaktens konstellation, äro lik-
väl olyckliga förebud till ena annalkande kosmisk
omstortning af nämnde grundsats. Herrar Ne:-
man och v. Hartmansdorff synas hafva åtagit sig
att på ett eklatant sätt bebåda svenska folket,
att det händanefter är förlustigt rättigheten at.
yttra sig om hvad regeringen eller styrelsen öf
ver detsamma varder beslutande, så kärt det
vara må, att icke äfventyra lif eller frihet så
som majestätsförb-ytare. Genom ett åtal, hvars
ödfrerraskande karakter ingenting förlorar äfven,
af de sednare dagarnes oväntade nyheter, hafva
nämnde Herrar af skonseljen, låtit oss förstå, att
vi skola hålla denna konselj lika heligt som det
koogliga majestätet, och att hvad som yttras om
konseljenn, det är yttradt om Kanuvgens per