Svin I UCRRUSHENRVSIU 16Ut3 UtDEt Ul fast, dill i den kloka beräkning, att dev, som blodigt bömnas å fria, om än sanna yttranden , till någon dej undertrycker dem, och hindrar mepniskorna alt förena sig mot honom, och att den, som detta förmår , äfven blir mägiig att förtrycka dem. Från det vilda tillståndet bar mej: stätet öfvergått till det bhalfvilda , från detta till det civiliserade, från personen till värdigbeten och, vid depnes upphörande till folket eller staten, hvilka i sin tur åter vödgats afträda det till personen eller värdigheten. Det är från denna vändpunkt de rättslärde, som miste gifva skäl till all ting, börja majestätets tideräkning, då de söga, att majestätsbrott (äfven clet som utöfvas genom verbalivjurier och hvsrom här liksom i vederbörandes åtal frågan är) är brott mot statens värdighet. Detta är således blott så vida riktigt , att majestätet , någon gång och i något land, befunnit sig hos staten, men är för öfrigt en fiktion, uppfunnen att gifva färg åt det hårda straff, lagen pålagt majestätsförbryielser. Statens värdighet kan nemligen ej förnärmas genom individernas omdömen. Om en person använpjde hela sin tid att ifrån norr till söder af riket deklamera mot dess. värdighet, skulle sådant ieke alls förändra dess läge på staternas ranglista, och personens bandling, såsom åsyftande ett fysiskt omöjligt brott, skulle förblifsa ostraffad ). Er menniskas förtjenst säger Kellgren, vär ingen an än den hon äger, och detta gäller helt och hållet om statens värdighet. I ett hänseende mätes denna värdighet efter statens tillgång på penningar och soldater, i ett annat efter dess invånares sociala bildning; intetdera beror af en individs omdöme. Denne kan skada blott statens materiella egendom, men detta är ett särskildt brott, som icke har att göra med värdigheten; Endast de, som äro betrodde att handla i statens namn, vore på sitt sätt kapabla att förnärma dess värdighet, och udenna synpunkt lära de betraktat saken, som påstodo, att det sätt, på hvilket staten år 1812 betalade sin utländska skuld, var förnärmande för statens värdighet. Så vore det äfven förlåtligt, om någon skulle fiona det föga öfverensstämmande med rikets värdighet, att dess högre funktionärer, i det ögonblick då nöden tlagar från alla landsorter, då hafvet midt i sommaren stänges af is, jorden trånar af köld och himmelen nekar henne regn, då ingen gren af administrationen finnes, som icke erbjuder ett omätligt fält för förbättrivogar — sysselsälta sig och den allmänna uppmärksamheten med injurieprocssier. — Erfarenheten bevisar vidare, att statens eller folkets värdighet, i synue-het i konstitutionella stater, ovanligt litet beror af konungens pertönliga egenskaper. Just detföre har man gifvit staten en konstitution, att dess väl eller ve icke må bero af en menniska alle2å, och det är ju bekant, att i flera stater, äfven de enväldiga, konungen varit lastbar, okunnig eller till och med vansinnig, utan att ståtens värdighet deraf lidit det allraminsta. Lyckligtvis har. vårt land varit förskonadt för lagar om det slags moajestätsbrott, som skulle afse staten direkte. Vi. hafva härigenom ägt ett broit mindre och en anledning mer att anse hvars och ens värdighet bunoden till bans egna handlingar, ej till andras omdöme derom. Ii: Sverige finnes platt intet spår. till den tron, att det majestät, konungarne tillagt sig, någon gång tillhört folket, och den, som i fordua da-: gar företagit sig att deducera ett sådant konungamoajestätets ursprung, hade säkert af folket blifvit hedrad med det svåra uppdraget att genom laga klander söka återvinna den förlorade klenoden. Här, likasom annorstädes, be) Hädelse mot Gud, som bestraffas i vår och några andra länders lagar, utgör på visst sätt ett undantag från denna grundsats. En utländsk, af våra lagfarna, ofta citerad criminalist, har förklarat ligen om hädelse så, att den här afseende, ieke på Gud, hvars förnärmande genom all mensklig handling är en fysisk omöjligbet, utaa2 på den herrskande kyrkan. Denna förklaring, som synts mångem hårdragen, utgårlikväl från en ganska riktig föreställning om ursprunget till nyssnämnde Jag. Detta utsprung är tydligen icke något annat, än hvarje herrskande kyrkas omsorg att förskaffa respekt åt den Gud, bon proklamerat, såsom den enda och sanna — ett motstycke till furstarnes omsorg ätt förskaffa vlegitimitet åt dynastin. Lyckligtvis har offentliga åklagarmakten i vårt land icke haft tillfälle att visa så mycken ömhet för det. pp FR RSA I RARE IN FU SSEPeR POR LPO ——