Svin I UCRRUSHENRVSIU 16Ut3 UtDEt Ul fast, dill
i den kloka beräkning, att dev, som blodigt böm-
nas å fria, om än sanna yttranden , till någon
dej undertrycker dem, och hindrar mepniskor-
na alt förena sig mot honom, och att den, som
detta förmår , äfven blir mägiig att förtrycka
dem. Från det vilda tillståndet bar mej: stätet
öfvergått till det bhalfvilda , från detta till det
civiliserade, från personen till värdigbeten och,
vid depnes upphörande till folket eller staten,
hvilka i sin tur åter vödgats afträda det till
personen eller värdigheten. Det är från denna
vändpunkt de rättslärde, som miste gifva skäl
till all ting, börja majestätets tideräkning, då
de söga, att majestätsbrott (äfven clet som utöfvas
genom verbalivjurier och hvsrom här liksom i
vederbörandes åtal frågan är) är brott mot sta-
tens värdighet. Detta är således blott så vida
riktigt , att majestätet , någon gång och i något
land, befunnit sig hos staten, men är för öfrigt
en fiktion, uppfunnen att gifva färg åt det hår-
da straff, lagen pålagt majestätsförbryielser. Sta-
tens värdighet kan nemligen ej förnärmas genom
individernas omdömen. Om en person använp-
jde hela sin tid att ifrån norr till söder af riket
deklamera mot dess. värdighet, skulle sådant
ieke alls förändra dess läge på staternas rang-
lista, och personens bandling, såsom åsyftande
ett fysiskt omöjligt brott, skulle förblifsa ostraf-
fad ). Er menniskas förtjenst säger Kellgren,
vär ingen an än den hon äger, och detta gäller
helt och hållet om statens värdighet. I ett hän-
seende mätes denna värdighet efter statens till-
gång på penningar och soldater, i ett annat ef-
ter dess invånares sociala bildning; intetdera
beror af en individs omdöme. Denne kan ska-
da blott statens materiella egendom, men detta
är ett särskildt brott, som icke har att göra
med värdigheten; Endast de, som äro betrod-
de att handla i statens namn, vore på sitt sätt
kapabla att förnärma dess värdighet, och u-
denna synpunkt lära de betraktat saken, som
påstodo, att det sätt, på hvilket staten år
1812 betalade sin utländska skuld, var förnär-
mande för statens värdighet. Så vore det äf-
ven förlåtligt, om någon skulle fiona det föga
öfverensstämmande med rikets värdighet, att dess
högre funktionärer, i det ögonblick då nöden
tlagar från alla landsorter, då hafvet midt i
sommaren stänges af is, jorden trånar af köld
och himmelen nekar henne regn, då ingen gren
af administrationen finnes, som icke erbjuder
ett omätligt fält för förbättrivogar — sysselsälta
sig och den allmänna uppmärksamheten med
injurieprocssier. — Erfarenheten bevisar vidare,
att statens eller folkets värdighet, i synue-het
i konstitutionella stater, ovanligt litet beror af
konungens pertönliga egenskaper. Just detföre
har man gifvit staten en konstitution, att dess
väl eller ve icke må bero af en menniska alle-
2å, och det är ju bekant, att i flera stater, äf-
ven de enväldiga, konungen varit lastbar, o-
kunnig eller till och med vansinnig, utan att
ståtens värdighet deraf lidit det allraminsta.
Lyckligtvis har. vårt land varit förskonadt för
lagar om det slags moajestätsbrott, som skulle
afse staten direkte. Vi. hafva härigenom ägt
ett broit mindre och en anledning mer att anse
hvars och ens värdighet bunoden till bans egna
handlingar, ej till andras omdöme derom. Ii:
Sverige finnes platt intet spår. till den tron,
att det majestät, konungarne tillagt sig, någon
gång tillhört folket, och den, som i fordua da-:
gar företagit sig att deducera ett sådant ko-
nungamoajestätets ursprung, hade säkert af fol-
ket blifvit hedrad med det svåra uppdraget att
genom laga klander söka återvinna den förlo-
rade klenoden. Här, likasom annorstädes, be-
) Hädelse mot Gud, som bestraffas i vår och
några andra länders lagar, utgör på visst sätt
ett undantag från denna grundsats. En ut-
ländsk, af våra lagfarna, ofta citerad crimina-
list, har förklarat ligen om hädelse så, att
den här afseende, ieke på Gud, hvars för-
närmande genom all mensklig handling är en
fysisk omöjligbet, utaa2 på den herrskande
kyrkan. Denna förklaring, som synts mån-
gem hårdragen, utgår- likväl från en ganska
riktig föreställning om ursprunget till nyss-
nämnde Jag. Detta utsprung är tydligen icke
något annat, än hvarje herrskande kyrkas om-
sorg att förskaffa respekt åt den Gud, bon
proklamerat, såsom den enda och sanna —
ett motstycke till furstarnes omsorg ätt för-
skaffa vlegitimitet åt dynastin. Lyckligtvis
har offentliga åklagarmakten i vårt land icke
haft tillfälle att visa så mycken ömhet för det.
pp FR RSA I RARE IN FU SSEPeR POR LPO
——