att rädda m2jestatets; men icke sa, der pa ihronen mognad ära sittern. Nigot fel i lagstiftning elier lagskipning, eller måhända i båda, måtte derfore tvifvelsutan lgga till genwnd för den anomali, som företer sig i vårt land, och här uppsöker ett brott, som i sanning är myeket främmande både för tiden och folklynnet. Man har ofta anmärkt, att på vissa tider öfverflöda vissa brott. Orsaken har alltid igenfunnits antingea i lagarnes lyten och brytningen mellan föråldrade stadgar och en upplystare tids åsigter, eller ock i vissa dispositioner bos åklagaremakten, i en egen art clairvoyance, som i vissa fria handlingar nödvändigt ser en förbrytelse, och som dagligen stegras af sin egen verksamhet. Det är för ex. notoriskt, att under en barbarisk eller fjeskande polis, förbryteiserna på ett förvånande sätt tilitaga i mängd och storlek. Man arresterar, man torterar, man spöar, man bötfäller, och tiden blir allt värre och värre. Griper man då, som ofta händer, äfven till det medlet att utsträcka kriterierna på brottet, och att efterskänka något af aträvgheten i bevisningen, så får man ändtligen brott i öfverflöd, och tiden blir så ond — som man sjelf gjort henne. Bland märkvärdiga perioder af sådant brottmålsraseri i vårt land, intaga trolldoms-procesgerna under Carl XI ett synnerligt rum. Trolldomsbrottet existerade visserligen före nämnde konungs tid, men dess utöfning h-ilade, och detta var åklagareoch domaremaktens förtjenst, ty utan deras medverkan kunde brottet efter lagens mening icke begås. Några mystiska svärmerier i Tyskland, några qvarlemningar af lappsk och katolsk hedendom, som spökade i de norra, någon, med för lof sagdt, okunnighet hos konuagen , sammanstötte och skapade detta ovisende, som nu af måaga beles, men som faons föga löjligt af dem, hvilka, i kraft af PB. M:t Konungens allerhögsta vidskepelse, måste bestiga bålet eller stupstocken. Från Hans Maj:t och nkonsetjen, kom denna pest öfver landet. Moan borjade, som vanligt, piano, men måste snart, i anseende till brottens eller rättare angifvelsernas mängd, öfvergå till ett oerhördt forte. Icke nog att man med ifver uppsökte, undersökte och afgjorde desaa slags förbrytelser, man såg sig äfren, mill afvändande af Guds vredey såsom det hette, snart nödsakad, att först och främst utsträcka käonetecknen på brottet, hvarigenom många menniskor blefvo fast för de oskyldigaste handlingar, och sedan att lindra bewisaiogssky!digheten, hvarigenom man gaf framgng åt de skamlösaste och mest orimliga angifvelser. Med alla dessa åtgärder att hämma .de inbillade förbrytelserna, hade man sluthgen så öcsat dem, att man stod der alldeles rådvill, Lk hbexmästarns lärling, som framkailat hasbondeus nspiritus, men icke förmådde besvärja de . ia upplyst man hade den förtjensten alt hämma denna landsplåga, och att inse, att; trollkariarne egentligen kommo från konseljen — on. b. från Carl XI:s konselj. Eu verklig! mani att blifva martyr för den leda djefvulens. frestelser hade imedlertid ivrotat sig, och i j . ; skepelsen vunnit en förökad styrka, hvaraf ännu vår tid äger sin känning. Man måste likväl erinra, att den gode konuosgen i denna sak ej stred för sitt eget majestät, utan, såsom ban enfatdeligen trodde, för Guds. Vår tid njuter den lyekan att icke finna trollkarlar på taburetterna och att icke behöfva enj mensklig arm för att uppehålla det gudomliga i msjestätet; hin ondes dyrkan har alltsedan den euväldige konungens tid mer och mer förlorat gina anhängare, de spår dertill, som i en ryktbar transaktion nyligen röjt Sig, straffas tillräckligt af allmänna åtlöjet, och när vissa lärosatsers helgd en gång vika för en fri undersök nog af nämnde farstes pretenderade makt, skola äfven frestelserna för de svaga menniskobarnen uphöra och de tio till fyratio dalers böter, som påfölja åtrån att komma i relation med honom, utan fara försvinna ur lagboken. Men de frestelser, dem lagen om det menskliga majestätet jemte nitet att utsträcka dess tillämpning uppväcka, inverka i vår tid icke mindre på samhället, än trolldomsfrestelserna i Carl XI:s3. Dessa tenderade att kufva folket under en vidskeplig fruktan för ett :väsende, öfvernaturligt om det finnes, men beröfvadt all makt öfver manrniskars harne da fönmma deremot att kufva