att rädda m2jestatets; men icke sa, der pa ihro-
nen mognad ära sittern. Nigot fel i lagstiftning
elier lagskipning, eller måhända i båda, måtte
derfore tvifvelsutan lgga till genwnd för den ano-
mali, som företer sig i vårt land, och här upp-
söker ett brott, som i sanning är myeket främ-
mande både för tiden och folklynnet.
Man har ofta anmärkt, att på vissa tider öf-
verflöda vissa brott. Orsaken har alltid igen-
funnits antingea i lagarnes lyten och brytnin-
gen mellan föråldrade stadgar och en upplysta-
re tids åsigter, eller ock i vissa dispositioner
bos åklagaremakten, i en egen art clairvoyance,
som i vissa fria handlingar nödvändigt ser en
förbrytelse, och som dagligen stegras af sin
egen verksamhet. Det är för ex. notoriskt, att
under en barbarisk eller fjeskande polis, för-
bryteiserna på ett förvånande sätt tilitaga i
mängd och storlek. Man arresterar, man tor-
terar, man spöar, man bötfäller, och tiden blir
allt värre och värre. Griper man då, som of-
ta händer, äfven till det medlet att utsträcka
kriterierna på brottet, och att efterskänka nå-
got af aträvgheten i bevisningen, så får man
ändtligen brott i öfverflöd, och tiden blir så
ond — som man sjelf gjort henne.
Bland märkvärdiga perioder af sådant brott-
målsraseri i vårt land, intaga trolldoms-proces-
gerna under Carl XI ett synnerligt rum. Troll-
domsbrottet existerade visserligen före nämnde
konungs tid, men dess utöfning h-ilade, och
detta var åklagare- och domaremaktens för-
tjenst, ty utan deras medverkan kunde brottet
efter lagens mening icke begås. Några mysti-
ska svärmerier i Tyskland, några qvarlemningar
af lappsk och katolsk hedendom, som spökade
i de norra, någon, med för lof sagdt, okunnig-
het hos konuagen , sammanstötte och skapade
detta ovisende, som nu af måaga beles, men
som faons föga löjligt af dem, hvilka, i kraft af
PB. M:t Konungens allerhögsta vidskepelse, måste
bestiga bålet eller stupstocken. Från Hans Maj:t
och nkonsetjen, kom denna pest öfver landet.
Moan borjade, som vanligt, piano, men måste
snart, i anseende till brottens eller rättare an-
gifvelsernas mängd, öfvergå till ett oerhördt forte.
Icke nog att man med ifver uppsökte, under-
sökte och afgjorde desaa slags förbrytelser, man
såg sig äfren, mill afvändande af Guds vredey
såsom det hette, snart nödsakad, att först och
främst utsträcka käonetecknen på brottet, hvar-
igenom många menniskor blefvo fast för de o-
skyldigaste handlingar, och sedan att lindra be-
wisaiogssky!digheten, hvarigenom man gaf fram-
gng åt de skamlösaste och mest orimliga an-
gifvelser. Med alla dessa åtgärder att hämma
.de inbillade förbrytelserna, hade man sluthgen
så öcsat dem, att man stod der alldeles rådvill,
Lk hbexmästarns lärling, som framkailat hasbon-
deus nspiritus, men icke förmådde besvärja
de . ia upplyst man hade den förtjensten
alt hämma denna landsplåga, och att inse, att;
trollkariarne egentligen kommo från konseljen
— on. b. från Carl XI:s konselj. Eu verklig!
mani att blifva martyr för den leda djefvulens.
frestelser hade imedlertid ivrotat sig, och -
i
j
.
;
skepelsen vunnit en förökad styrka, hvaraf ännu
vår tid äger sin känning. Man måste likväl er-
inra, att den gode konuosgen i denna sak ej
stred för sitt eget majestät, utan, såsom ban
enfatdeligen trodde, för Guds.
Vår tid njuter den lyekan att icke finna troll-
karlar på taburetterna och att icke behöfva enj
mensklig arm för att uppehålla det gudomliga i
msjestätet; hin ondes dyrkan har alltsedan den
euväldige konungens tid mer och mer förlorat
gina anhängare, de spår dertill, som i en rykt-
bar transaktion nyligen röjt Sig, straffas tillräck-
ligt af allmänna åtlöjet, och när vissa lärosat-
sers helgd en gång vika för en fri undersök
nog af nämnde farstes pretenderade makt, sko-
la äfven frestelserna för de svaga menniskobar-
nen uphöra och de tio till fyratio dalers böter,
som påfölja åtrån att komma i relation med ho-
nom, utan fara försvinna ur lagboken. Men de
frestelser, dem lagen om det menskliga majestä-
tet jemte nitet att utsträcka dess tillämpning
uppväcka, inverka i vår tid icke mindre på
samhället, än trolldomsfrestelserna i Carl XI:s3.
Dessa tenderade att kufva folket under en vid-
skeplig fruktan för ett :väsende, öfvernaturligt
om det finnes, men beröfvadt all makt öfver
manrniskars harne da fönmma deremot att kufva
