ser en mängd riddersmän med dragna svärd, jag ser frustande fålar, blodiga lik, knektar med lyftade hillebårder, allt om hvartannat, jag ser en väpnad man på en istadig häst med ett svajande baner i handea; nå väl, den ena drabbningen som den andra, det går hett under sköldarne tillb, det är lif i spelet, och se der allt! Hvad gor det till eller ifrån om man försäkrar mig, att detta skall föreställa just det och det slaget, som stod det och det året, på det och det stället? För att inlägga i ämnen af denna ailmänna art ett äfven historiskt interesse, fordras att i brist af annan karakteristik gifva dem åtminstone porträtternas och lokalkopieringens; det är på sådaat sätt en mängd af Napoleons bataljer, som i sig sjelfva äga föga egendomligt, vinna en historisk betydelse synnerligast gevom porträtterna. Herr Sandbergs imiterade basrseliefer tillhöra visserligen en ganska underordnad konstgenre, men äro utförda med i sitt slag verkligt mästerskap; illusionen är fullkomlig; man kan betrakta dem både länge och väl och icke annat finova, än att det verkligen är upphöjdt arbete; det är hkväl helt enkelt måladt på en slät yta. De af Hr S. inlemnade porträtterna ega sanuving och, som alla denna konstnärs arbeten i den vägen, förijensten af ett mjukt och behagligt manår, som mindre vill smickra, än attrapera och framhålla hvad som utgör le beau jour. Fyra landskap af Heideken hafva synts mig, ehuru komponerade med en viss talavg, föga törträffliga såsom målningar. Det är i Hr H.s paysager någonting dunkelgrått och orent, som gör ett på intet vis behagligt intryck; det är gråa löfiräd, gråa himlar, grått vatten, grå gräsvall, det ser alliid nästan ut som det lågeett tjockt dam öfver taflan, men vid närmare betraktande finner man, att det verkligen liggeri sjelfva färgerna. Naturer sådana som He H:s kan man väl få se närmast vid landsvägarna i torrsommar, men hvarför just evigt hålla sig vid landsvägarne? jag försäkra-, naturen ser helt :annorlunda ut, om man bara gör, sig mödan att gå en tjugu steg på sidan från vägen. He Södermark har på expositionen trenne taflo-, memligen tvenne portrater och en genremålaiog, föreställande trenuc barn, det äldsta, en flicka, spelande mandolin, det andra i ordningen, koäppande kastanjetter, och det yngsta, en liten krushufvad pojke, blåsande med all makt på en säckpipa. Det är ett förtjusande stycke, detta sista; Det är så väl i formerna som koloriten någontang så sydländskt yppigt, fulit och gl-dande, det aodas, det spritter! Hr S. besitter utan twifvel i högre , grad än någon af våra öfriga målare i hans genre, -konstenatt göra sina figure lefvande. Hans porirätter ega ofta något af detta själfulla, detta påtagliga och: markerade individuella, detta .tycke, som i de. stora mästarnes porträtier gör att man vill svärja på likheten med originalet, ehuru man aldrig ett ögonblick sett detta; jag tror att för-! bållandet just skall till någon del vara sådant med det af -bosom till expositionen inlemnade.. porträttet af Grefve Gustaf Löwenhjelm for den, som icke sett originalet; men det ligger till och i med i hans komponerade figurer gerna något i lj i af detta samma jag vet ickexhvad, somkallas. stycke,, någonting så rent menskligt och natur i sannt, att mån på allvar låter sitt minne irra kring i alla väderstreck, för att taga reda på, om man icke verkligen någon gång sett urbildea till det ansigte, man har framför sig. Så! är åtminstone för mig fallet med figurerna på! den pyssnämnda genre-tiflan, isynnerbet den: äldsta flickan; jag kan visserligen icke påminna mig att någonsin hafva i verkligheten sett något ansigte, af hvilket detta skulle vara en kopia, men bra besynnerligt vill det synas mig, om: icke ett sådant ansigte i alla fall måte finnas. I Af den för konsten alltför tidigt hädargångne i Hjalmar Mörners artistiska qvarlåtenskap har 4 expositionen tillegoat sig utom några, öfverhufs vud skäligen obetydliga, handteckningar, samt:: ett par eskisser i olja, treone oljemålningar, :l nemligen ett historiskt stycke, föreställande 5a, taljen vid Kirkholm, der Carl IX räddades af den tappre öfverste Wrede, ett arbete fullt af I lif och expression, en Italieåsk herde,, samti aen Romersk flicka biktande, en äkta Mör-j1l nersk komposition, I hög grad humoristisk. Nåi gonting mera ,ergötzlich) kan man i sjelfva!s verkat nannaligen för.aslla is än denna frans l l