ser en mängd riddersmän med dragna svärd,
jag ser frustande fålar, blodiga lik, knektar med
lyftade hillebårder, allt om hvartannat, jag ser
en väpnad man på en istadig häst med ett sva-
jande baner i handea; nå väl, den ena drabb-
ningen som den andra, det går hett under
sköldarne tillb, det är lif i spelet, och se der
allt! Hvad gor det till eller ifrån om man för-
säkrar mig, att detta skall föreställa just det och
det slaget, som stod det och det året, på det
och det stället? För att inlägga i ämnen af
denna ailmänna art ett äfven historiskt interesse,
fordras att i brist af annan karakteristik gifva
dem åtminstone porträtternas och lokalkopierin-
gens; det är på sådaat sätt en mängd af Napole-
ons bataljer, som i sig sjelfva äga föga egen-
domligt, vinna en historisk betydelse synnerli-
gast gevom porträtterna. Herr Sandbergs imite-
rade basrseliefer tillhöra visserligen en ganska
underordnad konstgenre, men äro utförda med
i sitt slag verkligt mästerskap; illusionen är full-
komlig; man kan betrakta dem både länge och
väl och icke annat finova, än att det verkligen är
upphöjdt arbete; det är hkväl helt enkelt må-
ladt på en slät yta. De af Hr S. inlemnade
porträtterna ega sanuving och, som alla denna
konstnärs arbeten i den vägen, förijensten af ett
mjukt och behagligt manår, som mindre vill
smickra, än attrapera och framhålla hvad som
utgör le beau jour.
Fyra landskap af Heideken hafva synts mig,
ehuru komponerade med en viss talavg, föga tör-
träffliga såsom målningar. Det är i Hr H.s pay-
sager någonting dunkelgrått och orent, som gör
ett på intet vis behagligt intryck; det är gråa
löfiräd, gråa himlar, grått vatten, grå gräsvall,
det ser alliid nästan ut som det låge- ett tjockt
dam öfver taflan, men vid närmare betraktande
finner man, att det verkligen liggeri sjelfva fär-
gerna. Naturer sådana som He H:s kan man
väl få se närmast vid landsvägarna i torrsom-
mar, men hvarför just evigt hålla sig vid lands-
vägarne? jag försäkra-, naturen ser helt :annor-
lunda ut, om man bara gör, sig mödan att gå
en tjugu steg på sidan från vägen.
He Södermark har på expositionen trenne
taflo-, memligen tvenne portrater och en gen-
remålaiog, föreställande trenuc barn, det äldsta,
en flicka, spelande mandolin, det andra i ord-
ningen, koäppande kastanjetter, och det yngsta,
en liten krushufvad pojke, blåsande med all
makt på en säckpipa. Det är ett förtjusande
stycke, detta sista; Det är så väl i formerna
som koloriten någontang så sydländskt yppigt,
fulit och gl-dande, det aodas, det spritter! Hr
S. besitter utan twifvel i högre , grad än någon
af våra öfriga målare i hans genre, -konsten- att
göra sina figure lefvande. Hans porirätter ega
ofta något af detta själfulla, detta påtagliga och:
markerade individuella, detta .tycke, som i de.
stora mästarnes porträtier gör att man vill svär-
ja på likheten med originalet, ehuru man al-
drig ett ögonblick sett detta; jag tror att för-!
bållandet just skall till någon del vara sådant
med det af -bosom till expositionen inlemnade..
porträttet af Grefve Gustaf Löwenhjelm for den,
som icke sett originalet; men det ligger till och i
med i hans komponerade figurer gerna något i
lj
i
af detta samma jag vet ickexhvad, som- kallas.
stycke,, någonting så rent menskligt och natur i
sannt, att mån på allvar låter sitt minne irra
kring i alla väderstreck, för att taga reda på,
om man icke verkligen någon gång sett urbil-
dea till det ansigte, man har framför sig. Så!
är åtminstone för mig fallet med figurerna på!
den pyssnämnda genre-tiflan, isynnerbet den:
äldsta flickan; jag kan visserligen icke påminna
mig att någonsin hafva i verkligheten sett något
ansigte, af hvilket detta skulle vara en kopia,
men bra besynnerligt vill det synas mig, om:
icke ett sådant ansigte i alla fall måte finnas. I
Af den för konsten alltför tidigt hädargångne i
Hjalmar Mörners artistiska qvarlåtenskap har 4
expositionen tillegoat sig utom några, öfverhuf- s
vud skäligen obetydliga, handteckningar, samt::
ett par eskisser i olja, treone oljemålningar, :l
nemligen ett historiskt stycke, föreställande 5a- ,
taljen vid Kirkholm, der Carl IX räddades af
den tappre öfverste Wrede, ett arbete fullt af I
lif och expression, en Italieåsk herde,, samti
aen Romersk flicka biktande, en äkta Mör-j1l
nersk komposition, I hög grad humoristisk. Nå- i
gonting mera ,ergötzlich) kan man i sjelfva!s
verkat nannaligen för.aslla is än denna frans
l
l