Furst Talleyrands död utgör nu naturligtvis det
nästan uteslutande ämnet för nästan alla de fran-
ska juraalernas reflexioner. Den kamelecontiska
bana, decne menu genomlupit, och det ex:mpel
han gifvit verlden på, huru man kan göra sin
lycka och stiga i gunst och ärestillen, just ge-
nom fråavaron af all högre moralitet, apostrofe-
ras till dess rätta vårde såväl i allvarsamma be-
traktelser, som i epigrammer och ordlekar af
den bittraste art. En tidning yttrar bland an-
nat:
,Tal:eyrand är död; hin håle får se sig väl
före, att han kan behålia själen. — Det omtalas,
att man skulle ämna inflytta Talleyrands hk i
Pantheon; vill man då, att detta ställe skall för-
bannas, I kasom krukomakarens åker, hvarest Ju-
das Ischariots qvarlefvor blefvo nedlagda, sedan
ban remnat itu. — Om vi skola tro le Temps,
så har Talleyrind annu i dödsstunden hatt styr-
ka nog att gifva råd åt dem som besökt hoaom,
rad, hvilka desse tvifvelsutan icke lara underlå-
ja att föja. Vi bafva således icke ens den trö-
sten att kunna säga: när ormen är död, så är
ifven giftet slut