Herr Biskop af Wingård höl i går sitt in
träde i Svenska Akademien inför ett auditori
um, mindre talrikt än den upptagne rya leda
motens förvärfvade - ryktbarhet låtit förmoda
och kunde nästan leda till denföreställning, at
upptagsadet bland Herrar Aierton af allmänhe
ten betraktas såsom en vanlig ordensreception
Deremo: var hofvets bänk itiemligen starkt be
satt, och den-egentliga hofräktarn alldeles upp
fylld. Sjelfva talet var också egnadt att locka
om icke en talrik, åtminstone en lysande sam.
ling af åbörare, ty blommor och bilder flödad
deri som vatten, och åtskilliga nya ordvänd-
ningar, hvarmed Biskopen, här som vanligt
riktar språket, innehöllo för den vettgiriga ung.
domen mycket lärorikt. äfven tiden togsi för-
sbigående under. hans upptuktelse, och före-
höllsvattden icke hade ett nog. fromt sipne at
varar gudelig och låta:sig nöja med litet. i re-
former och tåla mycket i skatter ; hon bestraffades
forr sitt Orolighetssinnc, och Ködvändigheter
att bålla hetsne tummen på ögat inskärptes hos
dem det. vederbör. Den periodiska pressen ble
icke heller utan Sin aga; det försäkrades, at
on till sin natur är öfversittäre, samt att honä;
flyktig och obeständig, som dess medarbetarc
och bundsförvandt: ångan. (Härvid hade Hen
Biskopen troligen i sigte sina närmaste bekant
inom den periodiska pressen: Svenska Minerva
och Götheborgs. Dagblad, hvilka, utom andra
rof på sitt öfversiltarebegär, särskildt -ådaga-
bg den i sina utfall emot Herr erkebiskopen
Wallin, hvilket tslaren, såsom hans Vän, hans
,medbroder inom kyrkan och akademien, natur-
Bgtyis, icke kunnat, se utan förtrytelse). Frasen
em deras medarbetare ångan: var utan tvifyel
en bild, hvarmed Herr Biskopen: ville beteckna