Herr Biskop af Wingård höl i går sitt in träde i Svenska Akademien inför ett auditori um, mindre talrikt än den upptagne rya leda motens förvärfvade ryktbarhet låtit förmoda och kunde nästan leda till denföreställning, at upptagsadet bland Herrar Aierton af allmänhe ten betraktas såsom en vanlig ordensreception Deremo: var hofvets bänk itiemligen starkt be satt, och den-egentliga hofräktarn alldeles upp fylld. Sjelfva talet var också egnadt att locka om icke en talrik, åtminstone en lysande sam. ling af åbörare, ty blommor och bilder flödad deri som vatten, och åtskilliga nya ordvändningar, hvarmed Biskopen, här som vanligt riktar språket, innehöllo för den vettgiriga ung. domen mycket lärorikt. äfven tiden togsi försbigående under. hans upptuktelse, och förehöllsvattden icke hade ett nog. fromt sipne at varar gudelig och låta:sig nöja med litet. i reformer och tåla mycket i skatter ; hon bestraffades forr sitt Orolighetssinnc, och Ködvändigheter att bålla hetsne tummen på ögat inskärptes hos dem det. vederbör. Den periodiska pressen ble icke heller utan Sin aga; det försäkrades, at on till sin natur är öfversittäre, samt att honä; flyktig och obeständig, som dess medarbetarc och bundsförvandt: ångan. (Härvid hade Hen Biskopen troligen i sigte sina närmaste bekant inom den periodiska pressen: Svenska Minerva och Götheborgs. Dagblad, hvilka, utom andra rof på sitt öfversiltarebegär, särskildt -ådagabg den i sina utfall emot Herr erkebiskopen Wallin, hvilket tslaren, såsom hans Vän, hans ,medbroder inom kyrkan och akademien, naturBgtyis, icke kunnat, se utan förtrytelse). Frasen em deras medarbetare ångan: var utan tvifyel en bild, hvarmed Herr Biskopen: ville beteckna