föra journal öfver alla reseeller arbetsbetyg som utfärdades, dervid de utvandrande förständigades att lå a påteckna och sedan för hemmavarande presterskap uppvisa, huru de sig förhållt under sin frånvaro. I förstone iakttogs d noa föreskrift temmeligen allmänt, och många hafva ända hittills fortfarit att förevisa hedrande vitsord från de husbönder, hos hvilka de arbetat; men den bärmed hufvudsakligen åsyftade verkan ferfelas derigenom, att de, som underlåta att sålunda låta dokumentera sig, likafulli äro berättigade till vitsord om ärlighet och god fröjd, enär intet klander deröfver blifvit anmäldt. Ett lagstadgande i detta afseende, med nödiga koutroller på attesternas tillförhtlighet, skulle tvifvelsuten blifva en god tygel på de utvavdranies osedlighet eller oordentlighet. Det skull: sätta presterskapet i tillfälle att bättre känna sitt socknefolk och att vid uifärdandet af nya arbetsbetyg utmärka de ärlige, pålitlige, arbetsskicklige och nyktre ifrån dem, som i någon del gjort sig mindre väl kända. Detta lagstadgande borde ock utsträckas till vägfarande och väfskedsarbetare, hvilkas syssesättning är ambulatorisk och derfore mera frestande till dryckenskap. Imedlertid och iotill dess att denna eiler någon anna: utväg att koutrollera de kringfarandes fräjd och arbeisdugl:ghet kommer till verkställighet, anser jag mg bora begagoa detta tillfälle att offentligev förklara mia tacksamhet för alla dem, som dels hittilis hafva lemzat, dels framdeles hafva den godheten att lemna mig skrifteliga uaderrättelser om begånget oskick af mitt socknefolk. Sådava underrättelser begagnas af mig alltid till att bestraff: och tillrästaföra de felande; de hafva ock utan tvifvel medfört någon god verkan. Jag tackar äfven Insindaren i Fahblu tidning för den mörka skildringen af det utvandrande Dalfolkets osediighet. Den skall icke blifva obegaguad för ungdomens upptuktelse och de äldres åtvarning, ändock att jag med Redaktionen af förenämnde tidniog måste beklaga, att Insändaren råkat i beröring med de sämsta bland Dilfolket. Ty ut gudsfruktan och menniskokärlek, i laglydnad och rättskänsla, i ärlighet och nykterhet torde väl Dalfolket inom socknarne kunna utbärda jemförelse med den öfriga allmogen i Sverige. Mora den 16 Maj 1838. P. G. Svedelius.