föra journal öfver alla rese- eller arbetsbetyg
som utfärdades, dervid de utvandrande förstän-
digades att lå a påteckna och sedan för hemma-
varande presterskap uppvisa, huru de sig för-
hållt under sin frånvaro. I förstone iakt-
togs d noa föreskrift temmeligen allmänt, och
många hafva ända hittills fortfarit att förevisa
hedrande vitsord från de husbönder, hos hvilka
de arbetat; men den bärmed hufvudsakligen
åsyftade verkan ferfelas derigenom, att de, som
underlåta att sålunda låta dokumentera sig, li-
kafulli äro berättigade till vitsord om ärlighet
och god fröjd, enär intet klander deröfver blif-
vit anmäldt. Ett lagstadgande i detta afseende,
med nödiga koutroller på attesternas tillförht-
lighet, skulle tvifvelsuten blifva en god tygel på
de utvavdranies osedlighet eller oordentlighet.
Det skull: sätta presterskapet i tillfälle att bättre
känna sitt socknefolk och att vid uifärdandet
af nya arbetsbetyg utmärka de ärlige, pålitlige,
arbetsskicklige och nyktre ifrån dem, som i någon
del gjort sig mindre väl kända. Detta lagstad-
gande borde ock utsträckas till vägfarande och väf-
skedsarbetare, hvilkas syssesättning är ambulato-
risk och derfore mera frestande till dryckenskap.
Imedlertid och iotill dess att denna eiler någon
anna: utväg att koutrollera de kringfarandes fräjd
och arbeisdugl:ghet kommer till verkställighet,
anser jag mg bora begagoa detta tillfälle att of-
fentligev förklara mia tacksamhet för alla dem,
som dels hittilis hafva lemzat, dels framdeles hafva
den godheten att lemna mig skrifteliga uader-
rättelser om begånget oskick af mitt socknefolk.
Sådava underrättelser begagnas af mig alltid till
att bestraff: och tillrästaföra de felande; de haf-
va ock utan tvifvel medfört någon god verkan.
Jag tackar äfven Insindaren i Fahblu tidning för
den mörka skildringen af det utvandrande Dal-
folkets osediighet. Den skall icke blifva obe-
gaguad för ungdomens upptuktelse och de äl-
dres åtvarning, ändock att jag med Redaktionen
af förenämnde tidniog måste beklaga, att In-
sändaren råkat i beröring med de sämsta bland
Dilfolket. Ty ut gudsfruktan och mennisko-
kärlek, i laglydnad och rättskänsla, i ärlighet
och nykterhet torde väl Dalfolket inom sock-
narne kunna utbärda jemförelse med den öfriga
allmogen i Sverige. Mora den 16 Maj 1838.
P. G. Svedelius.