motverka nedtryckningen. Denna strid varade imedlertid en god stund, hvarunder björnei fick några och tjugu bugg, så att skinnlapparn: hängde på ljusterhullingen: han gjorde si dock slutligen iös och sm med synbar ansträng, ning åt andra stranden, försvann i skogen och har sedan icke kunnoat ertappas. Hade dess: karlar varit försedda med yxor, så hade de sä. kert dödat alla tre bjornarna uader deras passage öfver eltven ) ) Med mera presence desprit och rådighet be gagnade, för flera år sedan, en fattig Fiskareispps hustru, i Södra Lappmarken, ett dylikt tillfälle att förödmjuka och hämnas på sin nations arffiende, bjöjnen. Då hon, under mannvens frånvaro, en vacker sommardag tittade ifrån sin kåta (koja) ut åt den närliggande sjön, blef han varse en simmande björa, som ställde kosan rakt åt stranden, hvarpå kåtan stod. I ögonblicket nappade hon sin teuga (ett slags tom, som Leppea nytijar att dermed fånga renar, och med särdeles skickLghet, i form af en rännsnara på afstånd kastar om djureis hufvud eller horn), och med den hastade hon tiil båten, rodde björnen till möte och var nog lycklg att hinna honom, inuan han kommit strandea så nära, att han kunde nå bottnen. Hon kastade fermt snaran om hilsen på Nulle och, fästande andra ändan i bakstammen af båten, rodde hon åt sidau och tourae: ade hans kosa från stranden till sjös igen. Der lät hon Nail: arbeta och sirsma än hit än dit. Då han fnysande och brummaade af vrede vände s:g emot bå ten, rodde bon undan, hållande sig på be hörig: afstånd, och hade han kunnat förstå de oqvädinsord, hvarmed hon då gäåckade honom, ansigte mot ansigte, så hade sakerligen denuva skymf graverat honom mera än repet och fatiguen. Når omsider Naile leds nade vid den fåfänga jagten och afstod från offensiven, för att åter söka land, lät hon bonom bogsera sig och båten, så länge han ej kom strandea för nära, då hon åter genast fattade årorna och i sin tour bogserade honom ur kosan, till en motsatt riktning åt sjn igen, oen sålunda fick Nalie lof att mäta sjön både till omirets och diameter, tills sluiligen den hemkosmande Lappen, geaom hustruns tilirop usderrättad om förhållandet, ladgat sin bössa och skickat honom en kula genom nacken, sedan gumman fört honom inom skotthåll, servid ock Lappen ej underlät att nkta geväret så, att kulan ej måtte skada snaran. (Not af Bed. af N. T.) pj Ka NEO SNTAESNRA