dertill och linge nog måste hon ruska på den
sofvande, innan denna öppnade ögonen. Andt-
ligen gaf patrenten till en ling gäspning, sträck-
te kraftigt ut armurne, rätade sig upp ur sän-
gen och fästade förvånande blickar på Fru
Bonncfond. Hvad vill ni min fru?, utbrast hon.
—- Hvad jag vill? Ni kan väl föreställa er det,
min goda gumma... det här ser ut att gå bra.
. Goda tecken. Skall snert vara gjordt, —
Nå! hvad är det ni pratar om? Går bra! .
Skall snart vara gjord! . . Den der rotvälskan
förstår jag mig inte på. — Har då ej er man
sagt er? — Min man. Ha! ha! ha! Hvilket gyc-
kel! min man! — Er man eller någonting an-
nat, det qwitar mig lika. Hvad som är sä-
kert är, att han sökt upp mig för att jag skul-
le förlossa er. — Förlossa mig! . . är iag då i
fingelse? — Intet skämt rmin fru; jag är baro-
morska och är här för att . . . — Barnmorska!
Ha! ba! ha! Man har drifvit gäck med er, min
kära frö, — Låt se! . . ack! min gud! mitt
linne!
Fru Bonnmefond öppnar häftigt dörren och
störtar ut i rummet, der hon lagt sitt lakan
och sina servietter, Allt är försvunnet. Barn-
morskan är förtviflad: hon skriker, hon söker
i asla vrår, och ropar ta? fast tjufven; tilläg
gande att hon skulle gå efter polisen. — Gå
efter f-n sjelf, om ni vill, men låt mig få sof-
va i fred.v —
Fru Bonnefond aflägsonar sig ändtligen uuder
upprepande af sina hotelser.
Denna dram har i dag fått sin upplösning
inför poliskammarn. Hufvudpersonen är likval
frånvarande. Fru Bonnefond och den unga
qvinnan, som hon besökt för att bistå med sin
konst, äro de enda parterrke: den förra såsom
klagande, den sednace i egeuskap af anklagad.
Barnmorskan berättar vidt och bredt hvad vi
här ofvan framställt. Den unga qvinnan, som
kallar sig Aunneite Lerouge, ber visst tie gånger
om ordet under denua berättelse. Slutligen,
då ordningen kommer till henne, stiger hon
upp, jemkar till rätta sin rutiga kappa och af-
ger följande svaromål:
Man kan verkligen säga, att den som fått stryk,
får betala fiolerna. Jag käns:er alls inte den
der karlen; han bad mig att få passera natten
hos mig och jag s:mtyckte. Hemkomna, invi-.
terade ban mig på supe. Jag gick ut och hand
lade ett stycke skinka och en flaska vin. Vår!
supe räckte tills framåt morgonen och sedan gin-
go vi till sängs. . . Jag svär på, att han lagt:
något sattyg i viset, ty jag var liksom död och!
har haft hufvudvärk ett par dagar. Ett bevis ;
på ait jag icke var för inte derinn-, är att j:g:
också har blifvit bestulen. Han knep mitt ur,
min nattrock, tre lintyg och fyra livres, tie sous, !
som fanns i min na:tkommod. I
Då henves utsago icke kunde vederläggas,
fann domstolen för godt att befria henne från
talet.