P. Men mormor sade, att de hade jackor . . Inte har pappa eller allt fullvuxet folk nu för tiden jackor på sig ... Nyttjades det, när mormor var ung? G. Nej, men vid sådane tillfällen, som ordensdagen, hörde det till drägten, förstår du det snällt? P. Och all den grannlåten har mormor sett? Ota kanske? G. Flera gånger, mitt barn. P. Var mormor med på hofvet då? G. Nej, mitt barn, hvem som helst fick se det der! Det var offentligt, de visade sig ute under bar himmel. P Var det det? . . . Ah, då var det, som jag har läst, att det ännu brukas i det landet som heier Italien, en, hvad heter det? en... karneval, ett slags maskrad . . . Hade de masker för ansigtet också? G. Nej, min lilla gosse, det hade de inte. P. Och der gingo de så der utspökade utan masker bland alit folket? G. Ja, i stor procession. P. Ja, men det skulle jag inte vilja ha gjort, för folket skrattade väl åt dem, och tittade dem midt i ögonen . . . G. Du förstår inte det der, mitt lilla barn! Iste var det någon karnaval, det var en allvarsam och from högtidlighet, som sjelfva de kungliga togo del uti. Tvärs öfver slottsborggården var uppställd en dubbelrad af soldater, och deremellan gingo de utklädda förnäma herrarna, med drabanter, härolder och klingande: musik framför sig från det ena slottshvalfvet: öfver till det, der slottskapellet är, och der hölls en vacker predikan för de höga herrarne. Men utanför soldaterna stod folket packadt och om man då trängde sig nära, så fick man se ståten mycket bra. Framför de kuagliga gick ordenskansleren med ett stort blottadt svärd, det hvarmed ordensherrarne brukade dubbas, och det var så heligt och högtidligt det der svärdet, att när det i en stor statsvaga förut på sitt hyende fördes upp till slottet if-ån det ställe, der det förvarades, så gick hela vakten i gevär och skyldrade för det . . P. Tate kan man skyldra för ett svärd? Det hade jag aldrig gjort. Det var som när häromdagen en kamrat i skolan, vet mormor, ville jatt jag skulle bocka mig för hans fastlagsris, men se, jag tog och kastade riset i brasan, jag. I G. Det är skillnad mellan ett svärd och ett ;fastlagsris, min gosse, och det der var i alla fall en lag och en mycket vacker och betydelsefull mening med; det var för att ge en hyllning och visa ära åt sjelfva Orden, ser du . . I P. Men hvad vill det då säga awt dubba, såsom det der svärdet brukades tili? oG. Det skall jag säga dig, min lilla gosse! Det gick till på det sättet, att kungen lät den, som skulle få orden, falla på kaå för sig, och derefter slog honom med svärdsfla:an på axeln, och sade: nvar värdig, eller något dylikt . . . j oP. Och då fick man sedan så ofta man vil-,; 1e vara i orden och dansa? Nå, nu blandar du åter om hvartannat,: mitt barn! Det der var inte sådaua der ordaar, : som du menar, der man dansar och förlustar! sig, utan det var en viss värdighet, hvarmed :; förtjensten belönades. Förstår du, nir man på: ett eller annat sätt utmärkt sig i staten, så blef; man utnvämd till ledamot, det vill säga: riddare! eller kommendör, som det kallades, af den eller den orden, och fick en grannlåt i form af: en stjerna att bära i ett band om halsen eller i knapphålet, eller en stor silfverplåt att ha på bröstet, så att alla skulle se hvad de hade för en man framför sig. Att få en sådan plit, ! skall du veta, var den största ära, och det var både furstar och potentater, som sökte den. Har du inte sett på det porträttet, som sitter i min kammare, af min salig bror! han var också riddare af en orden, som hette nördstjerne orden, och derföre bar ett band med en liten stjörna i fracken. P:; Var det den gubben, som talte så bak-i! fram, hvarom pappa har så många roliga hi-; storier? G. Fy! har jag inte sagt dig, att du skall tänka, förrän du öppnar din mun! Du talar l visst bakfram, du! Min bror var en aktningsvärd, högst förtjent me Iborgare, en sann palris., ) å I