Skärthorsdagen vid Wienska hofvet ).
Bland de talrika bevis på förbindlig artighet,
armed jag öfverhopades under mitt vistande
Wien, har intet så mycket intresserat mig,
grefvinnan s, då hon påskveckan förde
g och min dotter i slottskapellet. Gudstjen-
a förrättas der med en sällsynt högtidlighet
utrymmet är så inskränkt, att vi, utom
ones förord, icke kunnat hoppas få inträde
stäådes. Hon förde oss genom en liten dörr,
gick till sakristian, och derifrån till våra
tser, som funnos blind de få, hvilka upp-
as för åhörare. Hoffolket sätter sig på läk-
ae, som stå i kommunikation med det inre
slottet.
Det ge3 ingenting mera skiljaktigt än stilen i
emoaierna vid påskveckans firande i Paris
Wien. Jag påminner mig hafva hört lång-
dagen i kyrkan Sainte Roche, eu ypperlig
nsert, utförd af en talrik orkester, som för-
te örat och fångslade inbillningen; men i
ieoska hofkapellet deremot hördes icke en
da musikton; man hörde endast af meusk-
a läppar uttalade rörande ord, som i sig in-
buro den mest bänförande vältalighet. Det
ger icke inom min förmåga att på papperet
trycka den högtidliga och allvarliga verkan af
tta:
Memento me, Domine, dum vwveneris in
gnum tuwsm, eller den ljufva melankolien i
derpå följande :
Pater, in manus tuas commendo spiritum
Det bör anmärkas, att ofvanstående artikel
är af mistriss Trollope ur dess sista arbete:
Wien och Österrikarne. Det får ej för-
undra pågon, att författarionan, som med så
mycken missaktning nedblickat på Nordame-
rikaverna och tillåtit sig så många sarkasmer
ofver deras borgerliga seder, deremot exta-
sicrar sig i förtjusning öfver hofsedarnai det
legitima och renläriga Wien. För öfrigt
bor det ej nekas, att denna eeremoni med
fottvagningen, der menarken ålägges att för-
rätta den ringaste tjenst åt de ringaste bland
sitt folk, utgår från en vacker tanka af den
katholska kyrkan, nemligen den tanken att
sålunda hos jordens väldige inskärpa ödmjuk-
bet och hågkomst af sitt gemensamma ur-
sprung med stoftets mest vanlottade barn.
Skada att, enligt hvad erfarenheten visat,
denna fiktion så sällan uträttat något på de
katholska autokraterna! Man påminner sig,
att Don Miguel i Portugal, den grymmaste
och tygelloste åtminstone för sin person, af
nu lefvande Europeiska furstar, var utomor-
dentligt flitig i fottvagoingarna. Öfverbufvud
utgör alltsammans numera ett af dessa många
exempel på skenhelighet och skryrtcri, hvar-
på katholska kyrkan öfverflödar, och lemnar
tiPika just eu tillfälle att inför det gapande
och enthusiasmerade tolket, som täflar att
erhålla biljetter dertill på läktare, utbreda
en prakt, som skall förhöja glansen af den
utomordentliga nedlåtenhet, hvarmed den jor-
diska storheten :en :gång om året finner för
godt att roa sig.