—
(Inosändt.)
Om vårt Svenska Kofferdisjöfolk och der
moraliska förbättrande.
Allting har sin tid, pligar man säga, så h
också nu interesset och deltagandet för vå
sjö:näns väliärd vaknat, och äfven tillkännagi
vit sig i handhog. — Sjömannasällskaper hafs
bildat sig, till ea stor del i och för deras vä
och allmänna meneiskokärleken är uppkalla
till förbattrande af deras öde, som offra sig få
och gcåna på det öde hafvet; det är berömligt
och i sanning är vår tid rik på ädelmode
bidrag, så fort någon eldsvåda, missväxt ell
annan olycka yppat sig. Efter att man sålede
i en lång följd af är, hvarken i tryck elle
offentliga tal, ens hört talas om sjöfölk, he
det varit nog, att i en afhandling med pathos
och talang skrifven, expouera deras vanlottad
belägenhet, och samhällets medlemmar af all
stånd framstå färdige, att räcka dem en hjelp
sam hand. Måtte nu deuana väckta philantro
pi också realisera sig så, att en verklig för
bättring följer, och ej uttömma sina krafie
och tillgångar i palliativkurer, som låta de
ontca återkomma vare!
Det är insändarens farhågor för det sednar
aliernativet, som förmår hoaom att yttra sina
troligen från mängdeas något skiljaktiga tankar
des.a ämnen. Han tror då först och främst ej
att sjömannaens belägenhet är så förskräcklig
vanlottad, som man i allmänhet föreställer sig:
från första stunden han sätter sin fot på skep-
pet, är han född, klädd och har penningar
öfver; huru många andra yrken erbjuda det-
samma? (Af tvänne gossar t. ex. låt den ena
gå ull sjös, och sätt den andra i skomakare-,
skräddare- eller hvad annan låra ni behagar.
Om ett å halfiaonat år skall ni se den förra
återkomma, uppvaxt, frisk och frodig, klädd i
sin saygga sjelfförtjeata blåa klädning, och med
kauske sina femiio Rdr på fickan, då troligen
den andre, blek och mager, ännu går i sina
germla smutsgrå kläder, och kuappast har ett
par löspengar i vestfickan). Dessutom är dei
ett raskt, muntert och lifligt yrke; af den or-
dentliga matordningen och inandningen af den
rena sjöluften stärkes hälsan ogement; den
beständiga gymnastiken utbildar kroppen och
muskelkraften i högsta grad, snart är denna
vighet och balans i kroppea vunnen, som i
förening med vanan att så ofta se faran och
döden i ögonen, alstrar detta mod, som så
eklatant uppenbarar sig vid eldsvådor eller an-
dra farliga twill:ällen, och uppfyller den gapande
folkmassan med förvåning och tillgifvenhet för
den raska sjömannen; redan häruti ligger nå-
goniing skönt och afundsvärdt i hans lott; han
får dessutom se sig om i verlden, och om-
bytet förnöjer menniskan, — intet under der-
före, att yrket har för ungdomssinnet så mycket
behag, också ser man högst få, som en gång
fått smaken derpå, återgå till de på landbac-
ken stilare, men vida mer arbetsamma och
släpiga yrkena. Ty det står fast, att så raska
och dugtiga sjöfolk än äro för ett ryck, kunna
de dock ej uthålla i längden med det ständiga
och jemna släp, som blef landtmannens lott;
utan de trötina, ledsna och längta efter om-
byte. Vidare erhåller sjömannen en mycket
rikligare och bättre föda, äa som i allmänhet
samhällets öfriga arbetande medlemmar kunna
besiå sig; — hvem af oss, som någongång in-
löpt i rikets vestra skärgård, har ej sett den
tacksamhet och innverliga glädje, hvarmed dessa
arma skärgårdsboer emottaga det bröd, som,
längesedan ratadt af besätiniagen, styrmannens
eller cen beskedlig kocks omtanka trälsat från
att kastas i hafvet; i sanning jag tyckte alltid
dessas belägenhet vida sämre, Man säger väl:
att fiskara, alt den trötta torparn dock får vi-
stas hemma hos de sina, mea sjömannen måste
slita alla band, öfvergifva slägt, vänner och äl-
skarinna, för att fara långt, fjerran bort, på det
brusande hafvet! — det är sannt; så är det,
och det låter ömt och rörande. — Insändarens
erfarenhet såg honom dock ej lida något häraf,
an är fullkomligt bekymmerslös, lefver blott
ör det närvarande, och tro mig, hans kärlek
är ej af det platoniska slaget, och jag tror, att
et blott är den mera bildade menniskan för-
ehöllet, att djupt känna dessa fö-sakelser,