— (Inosändt.) Om vårt Svenska Kofferdisjöfolk och der moraliska förbättrande. Allting har sin tid, pligar man säga, så h också nu interesset och deltagandet för vå sjö:näns väliärd vaknat, och äfven tillkännagi vit sig i handhog. — Sjömannasällskaper hafs bildat sig, till ea stor del i och för deras vä och allmänna meneiskokärleken är uppkalla till förbattrande af deras öde, som offra sig få och gcåna på det öde hafvet; det är berömligt och i sanning är vår tid rik på ädelmode bidrag, så fort någon eldsvåda, missväxt ell annan olycka yppat sig. Efter att man sålede i en lång följd af är, hvarken i tryck elle offentliga tal, ens hört talas om sjöfölk, he det varit nog, att i en afhandling med pathos och talang skrifven, expouera deras vanlottad belägenhet, och samhällets medlemmar af all stånd framstå färdige, att räcka dem en hjelp sam hand. Måtte nu deuana väckta philantro pi också realisera sig så, att en verklig för bättring följer, och ej uttömma sina krafie och tillgångar i palliativkurer, som låta de ontca återkomma vare! Det är insändarens farhågor för det sednar aliernativet, som förmår hoaom att yttra sina troligen från mängdeas något skiljaktiga tankar des.a ämnen. Han tror då först och främst ej att sjömannaens belägenhet är så förskräcklig vanlottad, som man i allmänhet föreställer sig: från första stunden han sätter sin fot på skeppet, är han född, klädd och har penningar öfver; huru många andra yrken erbjuda detsamma? (Af tvänne gossar t. ex. låt den ena gå ull sjös, och sätt den andra i skomakare-, skräddareeller hvad annan låra ni behagar. Om ett å halfiaonat år skall ni se den förra återkomma, uppvaxt, frisk och frodig, klädd i sin saygga sjelfförtjeata blåa klädning, och med kauske sina femiio Rdr på fickan, då troligen den andre, blek och mager, ännu går i sina germla smutsgrå kläder, och kuappast har ett par löspengar i vestfickan). Dessutom är dei ett raskt, muntert och lifligt yrke; af den ordentliga matordningen och inandningen af den rena sjöluften stärkes hälsan ogement; den beständiga gymnastiken utbildar kroppen och muskelkraften i högsta grad, snart är denna vighet och balans i kroppea vunnen, som i förening med vanan att så ofta se faran och döden i ögonen, alstrar detta mod, som så eklatant uppenbarar sig vid eldsvådor eller andra farliga twill:ällen, och uppfyller den gapande folkmassan med förvåning och tillgifvenhet för den raska sjömannen; redan häruti ligger någoniing skönt och afundsvärdt i hans lott; han får dessutom se sig om i verlden, och ombytet förnöjer menniskan, — intet under derföre, att yrket har för ungdomssinnet så mycket behag, också ser man högst få, som en gång fått smaken derpå, återgå till de på landbacken stilare, men vida mer arbetsamma och släpiga yrkena. Ty det står fast, att så raska och dugtiga sjöfolk än äro för ett ryck, kunna de dock ej uthålla i längden med det ständiga och jemna släp, som blef landtmannens lott; utan de trötina, ledsna och längta efter ombyte. Vidare erhåller sjömannen en mycket rikligare och bättre föda, äa som i allmänhet samhällets öfriga arbetande medlemmar kunna besiå sig; — hvem af oss, som någongång inlöpt i rikets vestra skärgård, har ej sett den tacksamhet och innverliga glädje, hvarmed dessa arma skärgårdsboer emottaga det bröd, som, längesedan ratadt af besätiniagen, styrmannens eller cen beskedlig kocks omtanka trälsat från att kastas i hafvet; i sanning jag tyckte alltid dessas belägenhet vida sämre, Man säger väl: att fiskara, alt den trötta torparn dock får vistas hemma hos de sina, mea sjömannen måste slita alla band, öfvergifva slägt, vänner och älskarinna, för att fara långt, fjerran bort, på det brusande hafvet! — det är sannt; så är det, och det låter ömt och rörande. — Insändarens erfarenhet såg honom dock ej lida något häraf, an är fullkomligt bekymmerslös, lefver blott ör det närvarande, och tro mig, hans kärlek är ej af det platoniska slaget, och jag tror, att et blott är den mera bildade menniskan förehöllet, att djupt känna dessa fö-sakelser,