Följande i en Fransysk-dynastiskt jurnal,
Me:sager, förekommande reflexion synes förtjena
uppmärksamhet öfverallt, der man tänker öfver
de konstitutionella theorierna:
Hvad som i närvarande ögonblick hufvud-
sakligen sysselsätter sinnena, är icke fruktan för
anarkien, utan för det kungliga prerogativets
inkräktning på det representativa systemet. : Dot
är godt och väl att säga, det en sådan inkräkt-
ning i sjelfva verket icke äger rum; detta ne-
kande förmår ej öfvertyga det allmänna tänke-
sättet. Under restaurationen, som dock ansåg
sig äga sin makt af Gudi, lyckades det mot-
partiet, att fördämma den kungliga maktens
ström innom dess hräddar, när den ville flöda
öfver, och Ludvig XVIII sköt aldrig fram sin
egen person i de offentliga ärenderna och nytt-
jade dervid aldrig andra uttryck än: mina Mi-
nistrar, min Regering. Först hans efterträdare
sökte föreställa Regeringen i sin person, och
då höll motpartiet emot honom den sattsen:
Konungen regerar, men styr icke sjelf. Sedan
några år har samma orsak frambragt samma
verkann.