I befinner stig något på retour. Allt hvad ha
kunde göra vore, att egna sig åt handeln, oc
att som bokhållere engagera sig kos någon köp
man ; men sådant skulle allt för mycket gräm
hans mor. För ofrigt har han icke böjelse fö
något annat, än för sjöväsendet; jag vet sålede
licke rätt, hvad vi skola göra med honom.,
Den arme Eduard Blake! Hans föräldrar fi
Inu begråta honom, ty han är död! Dennt
Junge man, som var så god, så ädelsinnad oci
lägde de utmärktaste natursgåfvor, hvilka kun
Inat återgifva hans familj dess fordna glans, hai
isjalf sökt döden i en af sjöarna på sin fader:
lödeliggande ägor! Ett offer för sin mors hög-
Imod och dårskap, kunde han icke uthärd:
denna ouppbhörliga strid mellan den lydnad, har
var skyldig sina föräldrar, och detta brinnande
begär att utmärka sig, som är så naturligt ho:
ett väl danadt sinne! Arme yngling! Jag ha
aldrig kunnat höra den ryktbara Blakeska ätter
nämnas, utan att med smärta erinra mig, at
Idenna familjs renaste blod förtorkade i han:
lådror.
I Tiden och förhållanderna hafva redan til
jen del utrotat denna högmodets fördom, som
för 40 år sedan i hela sin kraft existerade :
Irland. De engelska sederna och bruken haf-
va inträngt i Kerrys och Connemaras ödemar-
ker. De fleste Irländare hafva insett, huru föga
I dessa orimliga begrepp öfverensstämde med ti-
dehvarfvets odling. Några gubbar, lemningar
jaf öns urgamla adel, hafva bortdött bland rui-
nerna af sina förfäders slott. De få af deras
vänner, som ännu öfverlefvat dem, infinna sig
att böja sina grå hufvud på deras ensliga grif-
ter, och att åt deras ädla skuggor egna en
j vördnadsgärd , hvilken de anse för en helig
pligt. Om några ättlingar af dem ännu finnas
qvar, hafva dessa tagit tjenst i armeen eller
bebo de Amerikas skogar.
Denna fördom och detta högmod äro likväl
ej de enda, som inrotat sig i Irländarnes åsig-
Iter och föreställningar. Andra finnas, som ut-
öfva ett icke mindre skadligt inflytande på detta
folk; trögheten är deribland den värsta af alla.
Ehuru underkastadt samma styrelse som Eng-
land, hvilket blifvit så rikt och mäktigt genom
sin handel, kan Irland, till följe af sin lätja
och tröghet, icke annat är stå tillbaka.
Denna kontrast mellan de båda garna inne-
bär någonting verkligen bedröfligt; imedlertid
öfverraskar det icke serdeles den resande; Ir-
ländarnes gästfrihet, denna olyckliga gåfva hos
dem att sätta allt i det yttre skenet, det gla-
da och otvungna i deras sätt att vara, missleda
främlingen, som icke en längre tid uppehållit
sig hos dem. Från matmodern i huset, ända
ned till köksgossen, gör hvar och en sitt bästa,
för att behaga och pryder sig med koketteri,
för att underhålla familjens heder, utan att
oroa sig öfver den vantrefnad och undergång,
som hotar huset.
,Hvad skall jag göra, sade den åldrige ta-
feltäckaren hos en gammal familj, hvilken var
nära att utslockna, och hvars enda arfvinge för
femton år sedan aflidit genom följderna af en
duell, hvars enda anledning lärer varit sättet
att uttala ett visst namn, hvad skail jag göra,
och huru skall jag draga mig ur spelet? Flera
personer af hög rang hafva kommit hit på be-
sök från Dublin, och jag har ingen rock att
taga på mig!
Om jag vore i ert ställe, skulle jag köpa
en för mina egna penningar,, svarade betjenten
från ett gods i granskapet, hvars affärer vore
något bättre.
nJa det tror jag, det skulle jag också göra,
om jag bara fått min lön på tre år, svarade
tafeltäckaren; men sedan tre år har jag icke
seit prägeln på en penning.c
,Begär då er lön, eller lemna husety, återtog
den andre.
,Hvad skulle det tjena till att begära den?
och hvad det angår att lämna huset, så kan
jag inte tänka på något sådant, ty hvem skulle
väl då underhålla familjens heder? En familj,
inom hvilken både jag och min far före mig
så länge lefvat! Nej, jag har tänkt på, att jag
skulle låna mig en klädning; ingen lärer, efter
hvad jag tror, neka att låna mig en sådan för
familjens heders skull.
Denna den TIrländske tjenarens vördnad och
tillgifvenhet för sin herre, alla dessa aktnings-
oe I avvolleAnevaes LF AR ar ERE oo oo RR