gående verkliga beskaffenheten af dessa önskningar, söker man tveriom sammansmälta sina med dem, emedan endast den fåvitska egenkärleken inbillar sig förstå mera än millioner. Han inser, att det är för de enskilda fallen, som prerogativet egeniligen fiones, men ingafuoda för att gå sim väg Ii det stora hela, i den allmänna syftningen och andan af landets politik, under det naionen går sin väg derutinnan. En verkligeu klok furste söker allvarligt utforska denna sednare väg, under det andra, såsom vi här sett Jacob, förklara äfven det mest omisskänliga och allmänt uttryckta tänkesätt för blott en tillställning, ett skri af some fery and popular spirits) (några hetsiga och efter popuralitet jagande hufven). Hvad Jacob gaf detta namn, var dock ett enhälligt beslut af nationens representanter; men han tyckes just hafva trott sig icke behöfva veta, hvad hans folk tänkte, och äga prerogativet endast för att brottas med folket. Detta är en ära, som Elisabeth aldrig eftersträfvade; och man kan dock icke säga, att hon ägde mindre verklig magt än Jacob, utan tvärtom. H:ns olycka var hans behof af favoriter — ett behof, som alltid åtföljer svaga själar —, eller rättare hans behof att beherrskas af någon. Hans öfverspända och förvända begrepp om sitt prerogatif gjorde, att han icke kunde lida att beherrskas af nationens tänkesätt; men att ledas af gunstlingar, det tillät honom hans stolthet allt för väl. Så besynnerlig kan menniskors smak vara. Ser man utan närmare eftertanka på Jacobs käbbel med Underhuset, så kan man. icke förstå, hvaröfver han egentligen var så förtörnad. Huset försökte aldrig tillvälla sig magt att afgöra i de frågor, hvarom det framställde sina tankar, (utom i afseende på domsrätten ofver sina egaa ledamöter), utan gaf blott råd, blott upplysningar om tänkesättet, blott underdåniga hemställningar. Och skulle då detta icke vara förenligt med prerogativet? Man stadnar verkligen i förvåning öfver hans förbittring, om man icke närmare besinnar menniskonaturen. Hvad Jacob mest afskydde, var helt enkelt att få veta, hvad nationen tänkte om honom och önskade af honom. En dunkel känsla sade honom, huru föraktlig han skulle framstå, i fall man kunde säga, att han visste detta; ty ban kände allt för väl med sig, att han aldrig handlat derefter, aldrig ens velat det. Deri ligger den stötesten, som gjorde honom så ilsken mot Underhuset, och som gör publiciteten så förhatlig i mången styrandes ogon. All upplysning om tänkesättets verkliga beskaffechet är en satir, som icke förlåtes. Och dessutom hörer det tll prerogativet att aldrig erkänna, det man någonsin misstagit s:g; konungamagtens värdighet anses fordra att vidhålla den en gång beträdda stråten, om man än slutligen skulle aldrig så väl nödgas inse, att den är falsk. Detta tyckes den svage Jacob till slut verkgen hafva insett — dock ingalunda så till förstående, som skulle han hafva märkt, eller ansett mödan värdt att märka, huru illa han sörjt för sitt folk; hvad han beklagade, var, att han märkte sig hifva misslyckats i spekulationerna för sin familj. Detta härledde sig icke af någon hbårdhjertenhet, utan af en öfvertygelse, som han ofta yttrade, att undersåterne måste vara lyckliga, blott han och hans barn vore det. Han ville bereda undersåternas väl, NB. såsom han fatiade det; men dertill hade han ingen förbendelse, utan drefs blott af sin nåd och wishet.v Samma tro uppstod nästan öfver allt, då ärfiligheten först infördes. Dessa österländska läror förvarades troget af alla Stuartaraa, och Carl I:s olycka förmådile icke utrota dem hos hans söner, minst hos den yngste, som ansåg dem dyrbara nog, för att mot dem sätta sin krona på spel. Sant är, att han (Jacob II) egentligen visar sig såsom kämpande för katolicismen, och detta må väl till en del hafva varit följden af verkligt religionsmit; men troligt är, att i detta nit till en betydande del äfven blandade sig den öfvertygelse, att ingen religion är så gynnamde för godtycket. Symptomer af ömhet derför hafva visat sig äfven hos icke katolska magtägande, så vida de ej hafva en ännu mera slafvisk religion, eller rättare en ännu mera för godtyeket tillgänglig eller för mörker mtälskande prestkorps, att bjuda på.j