gående verkliga beskaffenheten af dessa önsk-
ningar, söker man tveriom sammansmälta sina
med dem, emedan endast den fåvitska egen-
kärleken inbillar sig förstå mera än millioner.
Han inser, att det är för de enskilda fallen,
som prerogativet egeniligen fiones, men inga-
fuoda för att gå sim väg Ii det stora hela, i
den allmänna syftningen och andan af landets
politik, under det naionen går sin väg derut-
innan. En verkligeu klok furste söker allvar-
ligt utforska denna sednare väg, under det an-
dra, såsom vi här sett Jacob, förklara äfven det
mest omisskänliga och allmänt uttryckta tänke-
sätt för blott en tillställning, ett skri af some
fery and popular spirits) (några hetsiga och
efter popuralitet jagande hufven). Hvad Jacob
gaf detta namn, var dock ett enhälligt beslut af
nationens representanter; men han tyckes just
hafva trott sig icke behöfva veta, hvad hans folk
tänkte, och äga prerogativet endast för att brot-
tas med folket. Detta är en ära, som Elisa-
beth aldrig eftersträfvade; och man kan dock
icke säga, att hon ägde mindre verklig magt
än Jacob, utan tvärtom.
H:ns olycka var hans behof af favoriter — ett
behof, som alltid åtföljer svaga själar —, eller
rättare hans behof att beherrskas af någon.
Hans öfverspända och förvända begrepp om sitt
prerogatif gjorde, att han icke kunde lida att
beherrskas af nationens tänkesätt; men att le-
das af gunstlingar, det tillät honom hans stolt-
het allt för väl. Så besynnerlig kan menniskors
smak vara.
Ser man utan närmare eftertanka på Jacobs
käbbel med Underhuset, så kan man. icke för-
stå, hvaröfver han egentligen var så förtörnad.
Huset försökte aldrig tillvälla sig magt att af-
göra i de frågor, hvarom det framställde sina
tankar, (utom i afseende på domsrätten ofver
sina egaa ledamöter), utan gaf blott råd, blott
upplysningar om tänkesättet, blott underdåniga
hemställningar. - Och skulle då detta icke vara
förenligt med prerogativet? Man stadnar verkli-
gen i förvåning öfver hans förbittring, om man
icke närmare besinnar menniskonaturen. Hvad
Jacob mest afskydde, var helt enkelt att få ve-
ta, hvad nationen tänkte om honom och ön-
skade af honom. En dunkel känsla sade ho-
nom, huru föraktlig han skulle framstå, i fall
man kunde säga, att han visste detta; ty ban
kände allt för väl med sig, att han aldrig hand-
lat derefter, aldrig ens velat det. Deri ligger
den stötesten, som gjorde honom så ilsken mot
Underhuset, och som gör publiciteten så förhat-
lig i mången styrandes ogon. All upplysning
om tänkesättets verkliga beskaffechet är en sa-
tir, som icke förlåtes. Och dessutom hörer det
tll prerogativet att aldrig erkänna, det man nå-
gonsin misstagit s:g; konungamagtens värdighet
anses fordra att vidhålla den en gång beträdda
stråten, om man än slutligen skulle aldrig så
väl nödgas inse, att den är falsk.
Detta tyckes den svage Jacob till slut verk-
gen hafva insett — dock ingalunda så till för-
stående, som skulle han hafva märkt, eller an-
sett mödan värdt att märka, huru illa han sörjt
för sitt folk; hvad han beklagade, var, att han
märkte sig hifva misslyckats i spekulationerna
för sin familj. Detta härledde sig icke af nå-
gon hbårdhjertenhet, utan af en öfvertygelse,
som han ofta yttrade, att undersåterne måste
vara lyckliga, blott han och hans barn vore
det. Han ville bereda undersåternas väl, NB.
såsom han fatiade det; men dertill hade han
ingen förbendelse, utan drefs blott af sin nåd
och wishet.v Samma tro uppstod nästan öfver
allt, då ärfiligheten först infördes.
Dessa österländska läror förvarades troget af
alla Stuartaraa, och Carl I:s olycka förmådile
icke utrota dem hos hans söner, minst hos den
yngste, som ansåg dem dyrbara nog, för att mot
dem sätta sin krona på spel. Sant är, att han
(Jacob II) egentligen visar sig såsom kämpande
för katolicismen, och detta må väl till en del
hafva varit följden af verkligt religionsmit; men
troligt är, att i detta nit till en betydande del
äfven blandade sig den öfvertygelse, att ingen
religion är så gynnamde för godtycket. Symp-
tomer af ömhet derför hafva visat sig äfven hos
icke katolska magtägande, så vida de ej hafva
en ännu mera slafvisk religion, eller rättare en
ännu mera för godtyeket tillgänglig eller för mör-
ker mtälskande prestkorps, att bjuda på.j