(Insändt.)
Till Aftonbladets Redaktion
Anhålles ödmjukast om nedanstående vördsamma
anmälans införande i Tit. blad, om möjligt är, ju
förr desto bättre.
Hungern är svåm — sade härom dagen er min
sockenbo, och tårar stodo honom i ögoaen, — plik-
väl icke värst för mig, ehuru mitt och barnens nä-
stan dagliga och enda uppehälle utgöres af litet upp-
kokad mjölk, blandad med vatten och något salt.
Det är värre för dem, som icke en gång hafva det-
ta att stilla sin hunger med. Han berättade, att en
nybyggare, här i socknen, med hustru och fyra barn,
hade varit nödsakad afstå all sin egendom för skuld,
och några kor, som andra lånt honom, hade nu äf-
ven måst återställas, emedan han icke hade foder
att föda dem längre: ty stormvädret sistl. höst ha-
de gjort så stor skada på hans höbergning. En an-
nan hade äfven genom storm förlorat mycket foder,
men trodde sig likväl genom sparsam stillning samt
löf och birk kunna föda fram sitt lilla bohag, det
enda han med hustru och barn hade att lefva af,
samt en häst. Men hästen och det ena kräket efter
det andra stryker med, och efter allt utseende tor-
de knappast något gå igenom. Trenne andra hushåll,
hvartdera bestående af man och hustru samt fyra
små barn, sågo sig äfven i den svåra nödvändighe-
ten att, emedan de icke kunde utfodra sina lånta
kreatur, återställa dem, och slagta sina egna, emedan
hungern tvang dem att så gå åt den sista egna till-
gången. En stor del äro dessutom mer och mindre
nödlidande, utan kredit, belastade med skuldförbin-
delser på viss tid, som de icke kunna betala, och
hafva således hvar dag att vänta utmätning, och se-
dan — taga till tiggarstafven.
Så bedröflig denna skildring är, är den likväl sann
och verklig. Jag har underrättat mig så väl om för-
hållandet med ofvannämnde, som tillståndet i all-
mänhet, och måste bekänna, att mycket elände,
som kanske med beräkning på kommande bättre ti-
der och möjligen blifvande utvägar att kunna reda
sig, af svaghet eller afsigt, hållits hemligt, nu först
börjar träda i sitt rätta ljus. Så gör Herren men-
niskors klokhet till intet! — De flera på hvarandra
följande svag-år torde — hvilket Gud gifve! — djupt
intrycka den lärdomen, att ej förmätet tro sig ifram-
tiden kunna ersätta, hvad som i den närvarande för-
summas, eller återvinna i den förra, hvad i den sed-
nare brottsligt förspilles. Fattigdomen och uselhe-
ten i denna socken härleder sig likväl icke i allmän-
het ifrån lättja och misshushållning, Den harzsin