Usera, — egr en sSarsgud, naturug anleanin och uppmaning att låta sin sångmö röra si inom folklifvet, folkets karakterer, eller des historia; och det är illa att man af ett miss förstånd skall så htet akta på denna uppma ning och kasta sig hufvudstupa in på motsatt vägar. Som tillförene sagdt är, det är slu med rangskilnaden inom poesien; koterierna opinion blir för hvarje dag, — jag bedyrar de heligt — af allt mindre värde, och den timm är icke långt borta, då man till och med ho oss skall erkänna, att det äfven har sin ära at skrifva och sjunga för folket, för den stor bildade majoriteten; de förras bifall må änm synas dem svagom bländande, det är dock en dast för ögonblicket, dem sednares eger er framtid af växande betydelse. Hvad för öfrigt angår hr R:;s poetiska be. handling af den saga, han valt till sitt ämne så saknar den icke sina partiella förtjenster Det lider intet tvifvel, att hr R. verkligen til en viss grad eger skaldeanlag, och jag tror, sjelfständiga anlag, ty bland öfverflödande tegnerianismer och imitationer af hela sånger ur Frithiofs saga förekomma dock långa stycken, sidor och blad, der hvarken Tegnår eller något annat mönster låter ertappa sig, och hvilka ställen likväl kanske äro de bästa i samlingen. I al!lmävhet röjer sig genom hela poemet bra mycken ojemnhet, och skaldens yttrande i företalet att han till följe af sitt yrke varit under författandet utsatt för ständiga distraktioeer, så att han ofta hastigt blifvit störd, medan han som bäst varit sysselsatt med sina ider, bär verkligen syn för saga; verser af ett ganska vackert, stundom praktfullt språk, och väl tänkta, till och med innefattande rätt originella ideer, följas icke sällan af andra, högst andefattiga och af den plattaste diktion. En i ögat serdeles fallande olikhet råder till och med i sjelfva rimmet, hvilket stundtals behandlas med utomordentlig lätthet och fyndighet, audra momanger åter till den grad varit en stötesten, att poeten måst tillåta sig de mkst äfventyrhga och vidunderliga licentix, som när han t. ex. låter ,sätt dig i, och nslägtingen rimma mot v,ättlingen. På versformer synes Författaren äga mycken rikedom, och en ganska egen förekommer bland dessa, den vanliga orimmade, femfotade jamben med tillagda slutassonanser för hvarannan rad, sådana som i stället för rim merendels i folkvisan begagnas; det är icke utan ett slags effekt, Till beslut torde läsaren icke illa mottaga ett profstycke af några verser bland de bättre i poemet. Se här ur sista sången en jemförande målning af Bleking förr och nu! Allt är förbytt. Numera icke det landet blott en vildmark är; kring fält och stränder, öar, skär, syns odling nu, hvarthelst vi blicke. Der fordomtid den mörkblå vågen blott vilda kämpars drakar bar, nu fiskaren i aftonlågen sitt segel styr, På stranden rågen sårskönt sig speglar uti böljan klar. Der fordom på de öde fälten, om qvällen, under lummig ek, de kämpar började sin lek och vaxen krossades af hjelten, der vagga nu i vestanvinden de filt af rika skördars gull, och måsgen mö, med ros på kinden, här sitter fredlig under linden, Så skön, så glad och så förhoppningsfull. Der fordom på den branta klippa den jernbeklädde kämpen stod och kring sig blickade med mod, nu muntra, friska hjordar trippa. Hur festligt ljuder icke hornet, en qväll at herdar blåst slltjemt! Balsamiskt doftar mogna kornet, och landtligt hälsar ifrån tornet de höga klockors klara aftonklämt o. s. Vv. Med vackrare verser än dessa uppträder verkligen just icke mången första gången. Det skulle sara rätt glädjande, om Herr Rosander genom ett påfoljeande arbete ådagalade, att man icke förhastat sig, i fall man af detta första gjort sig några förhoppningar om hans talang. Orvar Odd.