Usera, — egr en sSarsgud, naturug anleanin
och uppmaning att låta sin sångmö röra si
inom folklifvet, folkets karakterer, eller des
historia; och det är illa att man af ett miss
förstånd skall så htet akta på denna uppma
ning och kasta sig hufvudstupa in på motsatt
vägar. Som tillförene sagdt är, det är slu
med rangskilnaden inom poesien; koterierna
opinion blir för hvarje dag, — jag bedyrar de
heligt — af allt mindre värde, och den timm
är icke långt borta, då man till och med ho
oss skall erkänna, att det äfven har sin ära at
skrifva och sjunga för folket, för den stor
bildade majoriteten; de förras bifall må änm
synas dem svagom bländande, det är dock en
dast för ögonblicket, dem sednares eger er
framtid af växande betydelse.
Hvad för öfrigt angår hr R:;s poetiska be.
handling af den saga, han valt till sitt ämne
så saknar den icke sina partiella förtjenster
Det lider intet tvifvel, att hr R. verkligen til
en viss grad eger skaldeanlag, och jag tror,
sjelfständiga anlag, ty bland öfverflödande teg-
nerianismer och imitationer af hela sånger ur
Frithiofs saga förekomma dock långa stycken,
sidor och blad, der hvarken Tegnår eller nå-
got annat mönster låter ertappa sig, och hvil-
ka ställen likväl kanske äro de bästa i samlin-
gen. I al!lmävhet röjer sig genom hela poe-
met bra mycken ojemnhet, och skaldens yt-
trande i företalet att han till följe af sitt yrke
varit under författandet utsatt för ständiga dis-
traktioeer, så att han ofta hastigt blifvit störd,
medan han som bäst varit sysselsatt med sina
ider, bär verkligen syn för saga; verser af ett
ganska vackert, stundom praktfullt språk, och
väl tänkta, till och med innefattande rätt ori-
ginella ideer, följas icke sällan af andra, högst
andefattiga och af den plattaste diktion. En
i ögat serdeles fallande olikhet råder till
och med i sjelfva rimmet, hvilket stundtals
behandlas med utomordentlig lätthet och fyn-
dighet, audra momanger åter till den grad
varit en stötesten, att poeten måst tillåta sig
de mkst äfventyrhga och vidunderliga licen-
tix, som när han t. ex. låter ,sätt dig i,
och nslägtingen rimma mot v,ättlingen. På vers-
former synes Författaren äga mycken rikedom,
och en ganska egen förekommer bland dessa,
den vanliga orimmade, femfotade jamben med
tillagda slutassonanser för hvarannan rad, så-
dana som i stället för rim merendels i folk-
visan begagnas; det är icke utan ett slags ef-
fekt, Till beslut torde läsaren icke illa mot-
taga ett profstycke af några verser bland de
bättre i poemet. Se här ur sista sången en
jemförande målning af Bleking förr och nu!
Allt är förbytt. Numera icke
det landet blott en vildmark är;
kring fält och stränder, öar, skär,
syns odling nu, hvarthelst vi blicke.
Der fordomtid den mörkblå vågen
blott vilda kämpars drakar bar,
nu fiskaren i aftonlågen
sitt segel styr, På stranden rågen
sårskönt sig speglar uti böljan klar.
Der fordom på de öde fälten,
om qvällen, under lummig ek,
de kämpar började sin lek
och vaxen krossades af hjelten,
der vagga nu i vestanvinden
de filt af rika skördars gull,
och måsgen mö, med ros på kinden,
här sitter fredlig under linden,
Så skön, så glad och så förhoppningsfull.
Der fordom på den branta klippa
den jernbeklädde kämpen stod
och kring sig blickade med mod,
nu muntra, friska hjordar trippa.
Hur festligt ljuder icke hornet,
en qväll at herdar blåst slltjemt!
Balsamiskt doftar mogna kornet,
och landtligt hälsar ifrån tornet
de höga klockors klara aftonklämt o. s. Vv.
Med vackrare verser än dessa uppträder verk-
ligen just icke mången första gången. Det
skulle sara rätt glädjande, om Herr Rosander
genom ett påfoljeande arbete ådagalade, att man
icke förhastat sig, i fall man af detta första
gjort sig några förhoppningar om hans talang.
Orvar Odd.