MRI, ÖVRE UMVURATIIGARGIGT IT AT. ILODETAS IC1
scrg, för stöld tillförene straffade förre artilleriste
Krantz, som vid häktningstillfället befanns på s
innehafva en del af de rånade penningarne, hvilka be
steda i gam!a, af fukt och ålder angripne, bankosed
lar at två och tre riksdalers velör.
(Götheb. H. o. S. Tidn.)
BLANDADE ÄMNEN.
FÖRSYNEN.
(Ur en fransysk tidning.)
Ni vet, sade den unge Alfred, watt jag fo
från Paris förlidet år i Mars månad, för at
göra en resa i Italien. Jag gick om bord
Marseille på en ångbåt, som jag lemnade i Li-
vorno, der jag ville tillbringa några dagar. Se-
dan jag besökt Pisa, Florens och Sienna, to
jag vägen till Rom, hvarunder jag färdades på
verkligt atistmangr, dels i vagn, dels till häs
och dels till fots, efter som landet och om-
ständigheterna erfordrade. Jag följde slumpvis
den väg, som min fantasi och nyfikenheten fö-
reskrefvo; också upptog min pilgrimsfärd tre
gånger mera tid, än om jag tagit raka vägen.
y En dag ärnade jag mig till en liten stad, som
hette, om jag mins rätt, Aquaviva, der jag ville
qvarstanna öfver natten. Jag var till häst, och
en vägvisare följde mig. Vi tågade igenom ett
skogrikt och bergigt samt ganska pittoreskt land-
skap, och kanhända skulle jag stannat, för at!
i mitt album afteckna några af de märkvärdiga
belägecheter, som mötte mina blickar, men him-
len var mulen, hotande skyar skockades på
horizonten och min vägvisare rådde mig att
gifva hästen sporrarne, om jag ville Komma till
nattberberget, utan att blifva genomvåit.
Jag - efterkom villigt detta försigtiga råd;
men stormen var snabbare än min gångare
och utbröt öfver oss med en våldsamhet utan
like. Regn, häftig blåst, åskslag, ingenting
fattades; som utgör ett verkligt oväder; snart
var det oss omöjligt att urskilja vägen; våra
skrämda hästar lydde oss icke mer, utan för-
de oss bort tvärt öfver fältet. Jag förlorade
min vägvisare, men lyckligtvis blef jog, efter
en half timmas förlopp, varse ett enstaka hus
vid kanten af en liten skog. Min häst blet
lika glad som jag, öfver att fiona tak öfver
hufvudet, och stannade sjelfmant vid dörren.
Vi blefvo utmärkt väl emottagne af det besked-:
liga landtfolket. Uader det mannen förde hä-.
sten till stallet gjorde hustrun upp åt mig en;
eldbrasa; man lånade mig kläder till ombyte
och tillredde min middagsmiltid.
Jag hade varit ungefär en timme i huset, då:
man utanföre fick höra ett hättigt buller af;
mennisker och hästar; värden skyndade att öpp-:
na, och jsg såg trenne män inträda: tvenne.
gensdarmerisoldater och en fånge, som hade,
händerna bundna med ett starkt rep.
Min.sann,, sade en af gensdarmerne,n får
man icke anse sig lycklig att, när det hellreg-
nar, råka på ett sådant hus som här, fader Fi.
lippo, och vi skola derföre göra halt här en
stund, ifall ni tillåter.
Gerna,, svsrade landtmannen,
De båda gensdarmerne jemte fången salte
sig framför elden.
Som ni ser,) återtog samme gensdarm, ,ha
vi i dag haft god tur. Se bara på den der
fogein, som vi föra till galgen. Ni har inte
den lyckan att känna honom till anseende, men
ni känner honom nog till ryktet. Det är den
beryktade Pietro Marazini.,
Hvem,, sade värdinnan, i det hon med för-
akt betraktade fången, vär det der Pietro? jag
trodde han skulle vara en större karl!
Denne Pietro Marazini var i sjelfva verket en
liten och spenslig figur. Han hade en nedsla-
gen uppsyn och tycktes hafva insomnat på sin
stol. Till yttermera visshet band äfven en af
gensdarmerne ihop hans fötter, och ehuru han
dervid gick något hårdhändt till väga, gjorde
fången likväl ingen rörelse.
Sedan .gensdarmerne torkat sina våta kläder,
bådo de värden gifva sig ett stycke skinka och
två buteljer vin. Bordet dukades i andra hör-
net af rummet. Värden och värdinnan ville af
artigbet deltaga i de båda gästernas måltid. Jag
qvarstannade på min plats bredvid spiseln, och
Pietro satt på ändra sidan midt emot mig.
Denne ? mans utseende föreföll mig något origi-
I
I