MRI, ÖVRE UMVURATIIGARGIGT IT AT. ILODETAS IC1 scrg, för stöld tillförene straffade förre artilleriste Krantz, som vid häktningstillfället befanns på s innehafva en del af de rånade penningarne, hvilka be steda i gam!a, af fukt och ålder angripne, bankosed lar at två och tre riksdalers velör. (Götheb. H. o. S. Tidn.) BLANDADE ÄMNEN. FÖRSYNEN. (Ur en fransysk tidning.) Ni vet, sade den unge Alfred, watt jag fo från Paris förlidet år i Mars månad, för at göra en resa i Italien. Jag gick om bord Marseille på en ångbåt, som jag lemnade i Livorno, der jag ville tillbringa några dagar. Sedan jag besökt Pisa, Florens och Sienna, to jag vägen till Rom, hvarunder jag färdades på verkligt atistmangr, dels i vagn, dels till häs och dels till fots, efter som landet och omständigheterna erfordrade. Jag följde slumpvis den väg, som min fantasi och nyfikenheten föreskrefvo; också upptog min pilgrimsfärd tre gånger mera tid, än om jag tagit raka vägen. y En dag ärnade jag mig till en liten stad, som hette, om jag mins rätt, Aquaviva, der jag ville qvarstanna öfver natten. Jag var till häst, och en vägvisare följde mig. Vi tågade igenom ett skogrikt och bergigt samt ganska pittoreskt landskap, och kanhända skulle jag stannat, för at! i mitt album afteckna några af de märkvärdiga belägecheter, som mötte mina blickar, men himlen var mulen, hotande skyar skockades på horizonten och min vägvisare rådde mig att gifva hästen sporrarne, om jag ville Komma till nattberberget, utan att blifva genomvåit. Jag efterkom villigt detta försigtiga råd; men stormen var snabbare än min gångare och utbröt öfver oss med en våldsamhet utan like. Regn, häftig blåst, åskslag, ingenting fattades; som utgör ett verkligt oväder; snart var det oss omöjligt att urskilja vägen; våra skrämda hästar lydde oss icke mer, utan förde oss bort tvärt öfver fältet. Jag förlorade min vägvisare, men lyckligtvis blef jog, efter en half timmas förlopp, varse ett enstaka hus vid kanten af en liten skog. Min häst blet lika glad som jag, öfver att fiona tak öfver hufvudet, och stannade sjelfmant vid dörren. Vi blefvo utmärkt väl emottagne af det besked-: liga landtfolket. Uader det mannen förde hä-. sten till stallet gjorde hustrun upp åt mig en; eldbrasa; man lånade mig kläder till ombyte och tillredde min middagsmiltid. Jag hade varit ungefär en timme i huset, då: man utanföre fick höra ett hättigt buller af; mennisker och hästar; värden skyndade att öpp-: na, och jsg såg trenne män inträda: tvenne. gensdarmerisoldater och en fånge, som hade, händerna bundna med ett starkt rep. Min.sann,, sade en af gensdarmerne,n får man icke anse sig lycklig att, när det hellregnar, råka på ett sådant hus som här, fader Fi. lippo, och vi skola derföre göra halt här en stund, ifall ni tillåter. Gerna,, svsrade landtmannen, De båda gensdarmerne jemte fången salte sig framför elden. Som ni ser,) återtog samme gensdarm, ,ha vi i dag haft god tur. Se bara på den der fogein, som vi föra till galgen. Ni har inte den lyckan att känna honom till anseende, men ni känner honom nog till ryktet. Det är den beryktade Pietro Marazini., Hvem,, sade värdinnan, i det hon med förakt betraktade fången, vär det der Pietro? jag trodde han skulle vara en större karl! Denne Pietro Marazini var i sjelfva verket en liten och spenslig figur. Han hade en nedslagen uppsyn och tycktes hafva insomnat på sin stol. Till yttermera visshet band äfven en af gensdarmerne ihop hans fötter, och ehuru han dervid gick något hårdhändt till väga, gjorde fången likväl ingen rörelse. Sedan .gensdarmerne torkat sina våta kläder, bådo de värden gifva sig ett stycke skinka och två buteljer vin. Bordet dukades i andra hörnet af rummet. Värden och värdinnan ville af artigbet deltaga i de båda gästernas måltid. Jag qvarstannade på min plats bredvid spiseln, och Pietro satt på ändra sidan midt emot mig. Denne ? mans utseende föreföll mig något origiI I