sus ville rida till himlen, är ej nämdt. Sid. 93,
att Arion kallas Orphei medtäflare, angår blott
konsten, ej tiden; ty Arion lefde vid Cyri tid.
Sid. 101, Apollo var visst ej bland de Gudar,
som gynnade Grekernas sak, derom vittnar den
pest, han sände öfver grekiska lägret. Men vi
vilje ej längre fortsätta dessa i sig sjelfva min-
dre väsendtliga anmärkningar, och äro så myc-
ket mindre sinnade att uppgifva dem alla för
fel och misstag, som mythologiens källor äro så
rikhaltige och olika. Vi skulle för öfrigt ön-
skat, att de grekiska namnen på åtminstone de
större Gudarna blifvit tillagda; ty vid den ålder,
då eleven börjar fatta tycke för mythologien,
börjar han vanligtvis äfven studera Grekiskan
och råkar öfverallt på namnen Zeus, Aphrodi-
te, Hermes, Athene, samt antydningar derpå hos
latinska författare. Så blir betydelsen af He-
raelider klar för honom, genom Herkulis Gre-
kiska namn, Herakles; han förstår hvarföre Å-
then kallas Minervas stad o. s. v. Äfven skul-
le vi önska en omarbetning af öfrige folksla-
gens mythologi, som i sitt närvarande skick är
allt för ofullständig. Hvad skall man med en
Egyptisk Gudalära, der ej en gånd Phta (vid
hvars tempels monumenter egyptiska historien
var bunden) eller Serapis äro namnda? Lika så
otillfredsställande är en Indisk, der Ramas och
Krischnas inkarnationer, hufvudkällan till den
indiska poesien, äro förbigångna.
Då vi fullgjort vår gransknings pligt, är det
måhända äfven vår skyldighet att till bestyrkan-
de af vårt omdöme om denna läroboks lätiläst-
het och intagande stil för ungdom anföra ett
par S6.
124. Man säger vanligen, att Apollo och
Muserna tillåta goda skalder att begagna Pega-
sus.
125. Sartyren Marsyas, hvilken ansågs som
flöjtens uppfinnare, hade djerfheten att utmana
Apollo. Nycierna togos till skiljedomare. Icke
utan möda och fara segrade Guden öfver med-
täflarer i sin konst. Harmsen öfver ett sådant
motstånd, band han Marsyas vid ett träd och
flådde honom lefvande.
126. Afven Pan hade haft den förmäten-
heten, att göra Apollo en utmaning, och påstod,
att hans flöjts toner öfverträffade både lyran och
sången af barmoniens Gud. Midas, konung i
Phrygien och Pans vän, blef tagen till domare
och tilldömde honom priset. Apollo hämna-
des, i det han tilldelade Midas åsneöron.
127. Midas aavände mycken omsorg att
dölja denna vanskaplighet, och gömde sina ö-
ron under en präktig tiar. Hans barberare kom
under fund dermed; men vågade icke omtala
det. Tryckt af tyngden af denna hemlighet,
begaf han sig till ett afskildt ställe, gjorde ett
hål i jorden och, lutande sig ned, yttrade han
med låg röst: min herre har åsneöron; derefter
tillslöt han hålet och gick sina färde. På det-
ta ställe uppväxte vass, som vaggad af vinden!
upprepade barberarens ord: Midas har åsneö-:
ron.n
Ila LÅKammiiscearan Emanunal MalldzZa han häÄao!