sus ville rida till himlen, är ej nämdt. Sid. 93, att Arion kallas Orphei medtäflare, angår blott konsten, ej tiden; ty Arion lefde vid Cyri tid. Sid. 101, Apollo var visst ej bland de Gudar, som gynnade Grekernas sak, derom vittnar den pest, han sände öfver grekiska lägret. Men vi vilje ej längre fortsätta dessa i sig sjelfva mindre väsendtliga anmärkningar, och äro så mycket mindre sinnade att uppgifva dem alla för fel och misstag, som mythologiens källor äro så rikhaltige och olika. Vi skulle för öfrigt önskat, att de grekiska namnen på åtminstone de större Gudarna blifvit tillagda; ty vid den ålder, då eleven börjar fatta tycke för mythologien, börjar han vanligtvis äfven studera Grekiskan och råkar öfverallt på namnen Zeus, Aphrodite, Hermes, Athene, samt antydningar derpå hos latinska författare. Så blir betydelsen af Heraelider klar för honom, genom Herkulis Grekiska namn, Herakles; han förstår hvarföre Åthen kallas Minervas stad o. s. v. Äfven skulle vi önska en omarbetning af öfrige folkslagens mythologi, som i sitt närvarande skick är allt för ofullständig. Hvad skall man med en Egyptisk Gudalära, der ej en gånd Phta (vid hvars tempels monumenter egyptiska historien var bunden) eller Serapis äro namnda? Lika så otillfredsställande är en Indisk, der Ramas och Krischnas inkarnationer, hufvudkällan till den indiska poesien, äro förbigångna. Då vi fullgjort vår gransknings pligt, är det måhända äfven vår skyldighet att till bestyrkande af vårt omdöme om denna läroboks lätilästhet och intagande stil för ungdom anföra ett par S6. 124. Man säger vanligen, att Apollo och Muserna tillåta goda skalder att begagna Pegasus. 125. Sartyren Marsyas, hvilken ansågs som flöjtens uppfinnare, hade djerfheten att utmana Apollo. Nycierna togos till skiljedomare. Icke utan möda och fara segrade Guden öfver medtäflarer i sin konst. Harmsen öfver ett sådant motstånd, band han Marsyas vid ett träd och flådde honom lefvande. 126. Afven Pan hade haft den förmätenheten, att göra Apollo en utmaning, och påstod, att hans flöjts toner öfverträffade både lyran och sången af barmoniens Gud. Midas, konung i Phrygien och Pans vän, blef tagen till domare och tilldömde honom priset. Apollo hämnades, i det han tilldelade Midas åsneöron. 127. Midas aavände mycken omsorg att dölja denna vanskaplighet, och gömde sina öron under en präktig tiar. Hans barberare kom under fund dermed; men vågade icke omtala det. Tryckt af tyngden af denna hemlighet, begaf han sig till ett afskildt ställe, gjorde ett hål i jorden och, lutande sig ned, yttrade han med låg röst: min herre har åsneöron; derefter tillslöt han hålet och gick sina färde. På detta ställe uppväxte vass, som vaggad af vinden! upprepade barberarens ord: Midas har åsneö-: ron.n Ila LÅKammiiscearan Emanunal MalldzZa han häÄao!