En annen fråga, som icke egentligen hörer hit och blott i förbigående nämnes, är, huru konungen i England utöfvar sia magt, eller rättare om man der anser för konungadömet sjelf förmånligt att antaga, att konungen i egen person, och haa ensam, utöfvar och kan utöfva den. Sunda förnuftet förkastar en dylik tanke, såsom en hädelse mot sig, och kan aldrig upphöra att göra den frågan, om, då detta ovilkorligt måste befinnas vara i många delar en enfaldig fiktion, emedan en konung icke kan vara, för det han är konung, af naturen försedd med större egenskaper an andra menniskor, det då skall vara battre, att konungen ålager sig ensvarigheten för sina tjenare (vministers), eller att dessa åtaga sig ansvarigheten för honom. Det var det förra alternativet, som Jacob I och hans son valde. Men Carls undersåter voro ömmare om honom, än han var sjelf, och parlamentet affärdade först grefven af Stafford. Då Carl imedlertid icke ville nöja sig härmed, utan envisades att vilja sjelf kasta sig framför ansverighetens svärd, tänkte Engelsmännen ändtligen: ske din vilja! Vi hafva till en början framställt Englands exempel i fråga om prerogativet, emedan det är der, som hon först blifvit diskuterad och bragt till afgörande. Vår mening är, att sedan kasta en blick på, buru prerogativet blifvit ansedt och utöfvadt i andra länder, isynnerhet i Sverige.