Rdr Bko pr tunna korn, och år 1836, då priset på uudsättnings-spannemålen var icke tull 9 tili 15 Rdr samma mynt. Insändaren kan icke frångå den öfvertygelsen, ait, derest skatte-allmogen kan åläggas att prestera större eller mindre del af kronans behållna spannermåls-räntor in natura, vederbörande uppbördsmän också åligger att serskildt redovisa för spannemålsuppbörden , samt hvarje år, efier slutad tiondeintägt, bestämdt uppgifva hvad som influtit och af hvilka, på det att Konungens Befallningshafvande måtte hafva säker ledning för dess åtgärder uti oftanämnda för denna orien grannlaga angeligenhet. Insändaren tror, att om nu gällande författningar, angående afradsoch tionde-spannemå!, billighe: enligt, alltid blifvit efterlefda, sådant omöjligen kunnat hända, som t. ex. år 1836 inträffade, eller att fröbart korn af 13 och ett halft lspunds vigt pr tunna, kasserades af samme kronofogde, som nämnde år emottog frostskadadt korn af 10 1ispuads vigt prtuana, andra curiosa i denna del att förtiga. Slutligen kan insändaren icke undertrycka sim af många andra delade förundran deröfver, att uti tveone till hvarandra gränsande län, de der icke längesedan utgjort blott ett, lagar och författoingar tolkas olika. Ty i Norrbottens län har sedan år 1830 skatteallmogen aldrig blifvit ålagd att prestera större eller mindre del at kronans behållna spaonemåls-räntor in natura, ännu mindre tvungen att derföre betala oskäli ga entreorenad-auktions priser, ehuru anordningarna och afkortningarna måste vara ungefär de samma i båda lären. Samma tVesterbottninge.