Rdr Bko pr tunna korn, och år 1836, då pri-
set på uudsättnings-spannemålen var icke tull
9 tili 15 Rdr samma mynt.
Insändaren kan icke frångå den öfvertygelsen,
ait, derest skatte-allmogen kan åläggas att pre-
stera större eller mindre del af kronans behåll-
na spannermåls-räntor in natura, vederbörande
uppbördsmän också åligger att serskildt redovi-
sa för spannemålsuppbörden , samt hvarje år,
efier slutad tiondeintägt, bestämdt uppgifva hvad
som influtit och af hvilka, på det att Konun-
gens Befallningshafvande måtte hafva säker led-
ning för dess åtgärder uti oftanämnda för den-
na orien grannlaga angeligenhet. Insändaren
tror, att om nu gällande författningar, angåen-
de afrads- och tionde-spannemå!, billighe: en-
ligt, alltid blifvit efterlefda, sådant omöjligen
kunnat hända, som t. ex. år 1836 inträffade, eller
att fröbart korn af 13 och ett halft lspunds vigt
pr tunna, kasserades af samme kronofogde, som
nämnde år emottog frostskadadt korn af 10 1is-
puads vigt prtuana, andra curiosa i denna del
att förtiga.
Slutligen kan insändaren icke undertrycka sim
af många andra delade förundran deröfver, att
uti tveone till hvarandra gränsande län, de der
icke längesedan utgjort blott ett, lagar och
författoingar tolkas olika. Ty i Norrbottens län
har sedan år 1830 skatteallmogen aldrig blifvit
ålagd att prestera större eller mindre del at
kronans behållna spaonemåls-räntor in natura,
ännu mindre tvungen att derföre betala oskäli
ga entreorenad-auktions priser, ehuru anordnin-
garna och afkortningarna måste vara ungefär de
samma i båda lären.
Samma tVesterbottninge.