en portging och upp ut ett hus, gick jag me
på några stegs afstånd. De klappaie på e
dörr. Ett ansigte tittade ut, genom ett lit
håll på dörren och männerna iosläpptes uta
omständigheter. Det var kunder Drifven
nyfikenhet, gjorde äfven jag ett försök att slip
pa in. Alven jag klappade på, samma ansigt
titade ut, och efter en stunds väntan fick äfve
jag dena nåden att slippa in, men som jag
hörde till kundernas antal, så måste jag förs
noga besigtigas. Man nyttjade nästan samm
etikett som hos tyrannen Dionysius, neml. at
de audienssökande skulle skaka manteln för at
visa, att ej någon dolk doldes derunder; ho
mig var polisbrickan det fruktade vapnet. Dör-
ren till spelrummet var omsorgsfullt stängd, och
en god stund måste jag dväljas i vapenhuset.
innao jag inläts i det allrahcligaste, eller allra.
oheligaste. Någonting oheligare har man också
svårt att få se. I det rum, der jag nu kom in,
stod ett bord, uppdukadt med en så kallad sexa,
Man gick till och ifrån. Ån kom en ut ifrån
det egentliga spelrummet, med handen full af
hopkaycklade sedlar, bland hvilka ingen rang-
skillnad gjorde sig gällande, ty dem aristokrati-
ska huadrariksdalerssedeln och den plebejiska
tolfskillingen lågo ömt omfamnande hvarandra i
spelarens hand; än kom en med begge händer-
na och alla fickorna toma; än kom en som gick
till ett hörn af rummet, och framletade sin si-
sta grundplåt — alla samlades de dock vid det
kära bränvinsbordet. Den som fått ut en vinst,
tog ea sup i glädjen, den som spelat sig pank,
teg en sup för att trösta sig med, och den som
nu tog till sin sista fyrk, tog en sup för att
lifva sitt hopp om lyckans återvändande. Om
betalning af denna förtäring var ej fråga. Vär-
darne voro tvärtom glada ju mera gästerna för-
tärde, ty, som man vet, har bränvin samma e-
genskap som vin, neml. att fröjda menniskans
hjerta, och ja mera gästerna förtärde af den
lifvande drycken, desto mer växte deras mod,
och i samma mån försvann den förhatliga för-
sigtigheten.
I detta ram hörde man ännu några menskli-
ga ljud, ehuru två tredjedelar deraf voro svordo-
mar. Jag uppehöll mig här några ögonblick
och begaf mig sedermera till det innersta rum-
met. Man spelade biribi. De förnämsta af kun-
derne hade man skaffat stolar, de andra stodo
omkring bordet, och hade ej ringa möda att få
sina hackorm att Lgga på de ställen å taflan,
der de trodde, att vinsten skulle falla ut. E-
mellan bordet och väggen sutto herrar bankö-
rer. Den ene d-og, och den andra skötte ko-
kan. Allt gick för sig under den djupaste tyst-
nad, och N:o 2, ett hus, N:o 18, musik, N:o
7, ett djur o. s. v. var allt hvad man hörde
sägas. Bankörernes anletsdrag förändrades icke
det ringaste, antingen dragen voro fördelaktiga
eller ofördelaktiga; och punktörerna bjödo äfven
till att hålla god min. Allt var insvept i en
dimma, som skulle kunnat kallas mystisk, om
ej luktorganen så tydligt tillkännagifvit, att den
härledde sig fråa svarta ankaret och Hr La-
batis utskottscigarrer. Bankörerpa kastade en
forskande blick på mig, och gåfvo en vink åt
vaktmästaren att sätta fram en stol. För att
göra något skäl för mig, kastade jag några tolf-
skillingar på taflan, hvilka makligt sopades ned
med en träslef i en stor låda, hvilken slukade
de puakterandes penningar som hafvet floderna.
Punktörerne utgjordes till största delen, som
jag kunde tycka, af handtverkaregesäller, be-
tjeater o. d.; likväl syntes en och annan af de
s. k. bättre klasserne. Der satt en yngling,
som på aftonen spelat bort någr. hundra riks-
daler, dem han fått i kommission att uppbära,
och af hvilka nu blott några tolfskillingar åter-
stodo. Att bankörerne funnpo honom ganska
aktningsvärd, var i sådana omständigheter natur-
ligt, och man behöfde ej mer än att observera
den uppmärksamhet de visade honom, för att
finna hur hans spel gått. När han ändtligen
hunnit spela sig alldeles pank, sköt han sin stol
-frår bordet, fick sin hatt och kappa af vaktmä-
staren, mumlade något om ,röfvarekulan då han
gick ut igenom dörren, och ett hånskratt var
hans följeslagare. Jag dröjde ej länge att föl-
ja hans exempel. Det hade nu lidit litet läng-
re på natten, I de yttre rummen sutto en
mängd sofvande personer i ej serdeles beqväma
ställningar. —Jag gaf mig ej tid att länge låna
crat åt den vackra korus af snarkningar, som
här unnstämdes. utan ekuyndade mig ut. och var