en portging och upp ut ett hus, gick jag me på några stegs afstånd. De klappaie på e dörr. Ett ansigte tittade ut, genom ett lit håll på dörren och männerna iosläpptes uta omständigheter. Det var kunder Drifven nyfikenhet, gjorde äfven jag ett försök att slip pa in. Alven jag klappade på, samma ansigt titade ut, och efter en stunds väntan fick äfve jag dena nåden att slippa in, men som jag hörde till kundernas antal, så måste jag förs noga besigtigas. Man nyttjade nästan samm etikett som hos tyrannen Dionysius, neml. at de audienssökande skulle skaka manteln för at visa, att ej någon dolk doldes derunder; ho mig var polisbrickan det fruktade vapnet. Dörren till spelrummet var omsorgsfullt stängd, och en god stund måste jag dväljas i vapenhuset. innao jag inläts i det allrahcligaste, eller allra. oheligaste. Någonting oheligare har man också svårt att få se. I det rum, der jag nu kom in, stod ett bord, uppdukadt med en så kallad sexa, Man gick till och ifrån. Ån kom en ut ifrån det egentliga spelrummet, med handen full af hopkaycklade sedlar, bland hvilka ingen rangskillnad gjorde sig gällande, ty dem aristokratiska huadrariksdalerssedeln och den plebejiska tolfskillingen lågo ömt omfamnande hvarandra i spelarens hand; än kom en med begge händerna och alla fickorna toma; än kom en som gick till ett hörn af rummet, och framletade sin sista grundplåt — alla samlades de dock vid det kära bränvinsbordet. Den som fått ut en vinst, tog ea sup i glädjen, den som spelat sig pank, teg en sup för att trösta sig med, och den som nu tog till sin sista fyrk, tog en sup för att lifva sitt hopp om lyckans återvändande. Om betalning af denna förtäring var ej fråga. Värdarne voro tvärtom glada ju mera gästerna förtärde, ty, som man vet, har bränvin samma egenskap som vin, neml. att fröjda menniskans hjerta, och ja mera gästerna förtärde af den lifvande drycken, desto mer växte deras mod, och i samma mån försvann den förhatliga försigtigheten. I detta ram hörde man ännu några menskliga ljud, ehuru två tredjedelar deraf voro svordomar. Jag uppehöll mig här några ögonblick och begaf mig sedermera till det innersta rummet. Man spelade biribi. De förnämsta af kunderne hade man skaffat stolar, de andra stodo omkring bordet, och hade ej ringa möda att få sina hackorm att Lgga på de ställen å taflan, der de trodde, att vinsten skulle falla ut. Emellan bordet och väggen sutto herrar bankörer. Den ene d-og, och den andra skötte kokan. Allt gick för sig under den djupaste tystnad, och N:o 2, ett hus, N:o 18, musik, N:o 7, ett djur o. s. v. var allt hvad man hörde sägas. Bankörernes anletsdrag förändrades icke det ringaste, antingen dragen voro fördelaktiga eller ofördelaktiga; och punktörerna bjödo äfven till att hålla god min. Allt var insvept i en dimma, som skulle kunnat kallas mystisk, om ej luktorganen så tydligt tillkännagifvit, att den härledde sig fråa svarta ankaret och Hr Labatis utskottscigarrer. Bankörerpa kastade en forskande blick på mig, och gåfvo en vink åt vaktmästaren att sätta fram en stol. För att göra något skäl för mig, kastade jag några tolfskillingar på taflan, hvilka makligt sopades ned med en träslef i en stor låda, hvilken slukade de puakterandes penningar som hafvet floderna. Punktörerne utgjordes till största delen, som jag kunde tycka, af handtverkaregesäller, betjeater o. d.; likväl syntes en och annan af de s. k. bättre klasserne. Der satt en yngling, som på aftonen spelat bort någr. hundra riksdaler, dem han fått i kommission att uppbära, och af hvilka nu blott några tolfskillingar återstodo. Att bankörerne funnpo honom ganska aktningsvärd, var i sådana omständigheter naturligt, och man behöfde ej mer än att observera den uppmärksamhet de visade honom, för att finna hur hans spel gått. När han ändtligen hunnit spela sig alldeles pank, sköt han sin stol -frår bordet, fick sin hatt och kappa af vaktmästaren, mumlade något om ,röfvarekulan då han gick ut igenom dörren, och ett hånskratt var hans följeslagare. Jag dröjde ej länge att följa hans exempel. Det hade nu lidit litet längre på natten, I de yttre rummen sutto en mängd sofvande personer i ej serdeles beqväma ställningar. —Jag gaf mig ej tid att länge låna crat åt den vackra korus af snarkningar, som här unnstämdes. utan ekuyndade mig ut. och var