tom allecna. Han Dbetarar atven att ullkulturen
i Scverge först afstannar i sin fortgång, och der-
efier återgår till sitt förra intet, ty, säger han,
iniet i naturen kan stå stilla, utan måste röra
sig fram eler tillbaka — om den ej understöd-
jes förmedel!st beredande af utvägar till produk-
ters bättre afsättning, än fallet visat sig vara
förl. år. Bland de närmast för hand liggande
medlen tt härtill använda, ,visar sig, fortfar
författaren, sådan jemkning i tullen å utländsk
ull, att den inhemska konsumenten må finna
sin uträkning att heldre använda iohemsk ull af
bästre qvalitet till skäligt pris, än blifva företrä-
desvis afnämare af den utländska, äfven af säm-
re qvalitet, i synnerhet så länge den inhemska
kjädesfabrikationen behöfver och njuter stöd af
förbudslagar ; elier att, så länge ullqvantiteterna
i Sverge ännu äro så ringa, att spekulanter i
ullbandel fån främmande länder ej lockas att
ivfinna sig å den svenska ullmarknaden, tjenli-
ga anstalter kunde vidtagas för tillvägabringande
af en serskilt ullhandel inom landet, oberoende
af den som fabrikanterne äro i tillfälle att drif-
va; eller att handeln i allmänhet med främman-
de länder erhölle en friare gång, hvarigenom
det öfverlemnades åt hvarje näring, utan att på-
räkna häga af uadantagsligar att utveckla sig etter
sin natur, i hvad det angick råämnet, eller ett
deraf frambringadt mer eller mindre fullfärdigt
fabrikat. Bland mycket, som härvid kan erin-
Tas, kan ock med skäl invändas, att det svårli-
gen vore ait emotse, hvilka fordelar som kunde
beredas ullkulturen, i fall fabrikerna, hvilka dock
äro jemvål konsumenter af ull, skulle nedtryc-
kas och gå under. Utan tvifvel vore det att
beklaga, om de Svenska yllefabrikerna hotades
med undergång. Deras bestånd, för så vidt
som det stödjer sig på förbudslagar och kon-
sumtion förnämligast af utländsk ull, gagnar dock
föga eller intet den inhemska ullproduktionen;
och ej utan anledning skall det kunna sägas,
att om utländska ylle-fabrikater finna inträde i
Sverge. råämnet dertill, om det är af god qva-
htet, skall genom utbyte och en derigenom vex-
ande handel erhålla mångfaldiga utvägar att fin-
na rum på den stora marknaden.,
Man ser af denna berättelse, att den inhem-
ska ullen af bättre qvaliteter ej kunvat inom
lacdet afsättas ens till de priser till. hvilka sam-
ma qgvaliteter utomlands noterades ; men att en
ovaniig mängd Jutsk, d. v. s. grof ull till riket
inkommit. Hvad bevisar väl detta? Iogenting
amvat än att fabrikamterna följa den naturliga
gruvdsatsea att sköpa der de erhålla bästa pri-
set under det de at konsumenterna fordra att
de:sa skola följa den motsatta, eller att köpa
der priset är dyrast. Denna grundsats tillämpar
hvar och en då han kan, således äfven fabri-
kazien. Då nu förbudet mot utländska klädens
införsel icke tillåter köparen något val mellan I
den utländska varans qvalitet och den inländskas,
mellan det utländska priset och det inländska,
och då de flesta köpare måste rätta priset efter
tillgångarne, så står det naturligtvis i fabrikan-
tens välbehag att till det pris, som är det me-
delmåttiga och derföre finner de flesta köpare,
lemva en vara, som någorlunda svarar mot det
vanlga utseendet, men som består af gröfre ull.
Härigenom vinner fabrikanten först en besparing i
rudimaterien och sedan en bespariog i arbetet,
emedan den gröfre ullen är något lättare att!
förarbeta än den finare. Det är också till ytan
eller utseendet, som de festa förbättringarne
incm svenska klädesfabrikationen hittills sträckt
sig, och detta förhållande skall fortfara och till-
taga. så länge täflan med utlänningen ej väckes
af n:got annat, än den ringa import som sker
på oloflig väg.
Besynnerligare än allt detta är det faktum, att
det svåraste problemet eiler ulls producerande
inom riket kunnat på en kort tid och med
temligen måttliga uppoffrivgar från statens sida
någorlunda lösas utan prohibitivsystem,- eller ens
en bög tull, under det man på hundratals år,
med stora direkta penningbidrag, omåttliga tull-:
afgifter och prohibitioner, ej förmått bringa sven-
ska yllefabrikerna i det skick, att de kunna för-
arbeia så fin ull, som landet producerar, eller
lemra så fint kläde, som konsumenten, fri i
valet, hälst skulle söka. Man har således på
några decennier lärt sig att producera ull, men
icke på sekler förmått att rätt komma under
fund med dess förarbetande, och skaffa rude-
materien afsättning inom landet.