rifver sig i håret och gör långt ansigte. Hr Ru: mignys 1epellerande är till en början så god som beslutadt, men det är föga troligt, att ovä dret dermed är afledt. Betänk endast, hvilker djup kränkning måtte innefattas i Hr Rumigoy förfarande! Det monarkiska prerogativet bli tädt för nära, man tar ett steg för att i fram tiden förekomma en dylik närgångenhet, och e1 utländsk minister skyndar att göra denna afnödvändigheten högt påkallade procedur till föremå för ett malplaceraat skämt; sådant går sannerligen för gud icke an! tronens värdighet måst tagas i akt, dena måste för hvad pris som hels göra sig respekterad. Börjar först en emancipera sig från de band, som i detta afsende ärc af den monarkiska principen ålagda alla konungsligheten underordnade utan undantag, så blir snart sjelfsvåldet allmäat; och jag frågar er på samvete, om nu undersåtarne en vacker dag skulle tro sig tillständigt att gå i samma slags mössa som majestätet, hvad skulle det i lävgden taga för lag? Vore icke hela samhällets upplösning förr eller sednare den gifna följden derat? Utan tvifvel. Saken har också, som sagdt är, väckt den största uppmärksamhet. Det är ett ämne, som kommer ganska lämpligt att något variera det eviga talet om öfversvämningar och svimningar, det är en affär, som man säkerligen skall föjja med yttersta intresse både i norr och söder, i öster så väl som vester. I S:t Petersburg skall man härvid vända ögonen från de oefterrättliga Cirkasserne och fästningen Gelindschiv, om hvars intagande från Ryssarne de mest obehagliga tidningar inlupit; längst bort i motsatta vaderstrecket skall kanske det lilla moajestätet i Rio Janeiro, också en kejsare, vid denna ledsammna post från Turin, för ett ögonblick titta upp ur de vackra barnböcker, med illuminerade gravyrer, lull, lull, dem den artiga Franska prinsen af Joinville helt nylig n fört med sig till honom, samt oroligt känna åt hufvudet efter sin briljanterade krona. Jag går så långt, att detta möjligtvis till och med skall verka åtminstone något uppehåll i den förfärliga och högst märkliga striden om Fred och Frid, som sedan en vecka rastlöst fortgår mellan Svenska Minerva och Hr Atterboms recensent i Dagligt Allehanda. En strid, vid hvars betraktande håren kunna resa sig på ens hjessa! Minerva har letat i vinklar och vrår, för att få ihop Serenius, Bunsen, Beda, Anastasius, Raynourd, Diez, Forcellini, Ducange, Adelung, Fea, Melchiore, m. fl., i förlitande på hvilka bundsförvandter hon nu oaflåtligt höjer sitt härskri: Fred! Ftied! och slår ikring sig som en berserk. Att hon också slutligen måste segra i denna vietiga affär är otvifvelaktigt, helst som det påstås, att hon med hvar timme och stund väntar ytterligare friska bjelptrupper i en Cyrenzeus, en Apostasius, en Fiorineili, en Abuhassan, en Giughelmonte, en Ztschisch, en Kluncka, en Brtranowski, en Suässbammel, en d Ondrequyck, en Labordemiere, en Ruisselin, en Smithfield, en Okelly, en Los Antiguos, en Rolfsen, en Christiani, en Arctander, en Bissen, en Wolfheim, med flera ryktbara arkeo!oger och språkforskare, allt pålitligt folk, som minsann icke gå af för hackor! Orvar Odd.