TEATERN.
Don Carlos.
Sednare Artikeln.
Man har icke haft någon annan att låta spe-
Ia Carlos, än herr Stjernström. Det vore o-
billigt att icke erkänna, det han, ur en viss
synpunkt bedömd, utför denna roll ganska bra,
Det är alltid i denna unga artists spel känsla,
eld och rörlighet uti ovanligt mått, någongång
ända derhän att vara malplaserade. H:r Stjern-
ström har i don Carlos roll, der hvarje tanke
är en volkan, hvarje ord är passion, en rik
avledning att utveckla dessa sina naturliga mo-
jevger; han vet också att göra det, och ändå,
hwu kommer det, att han, i det hela taget,
icke som don Carlos gör någon synnerlig effekt?
Mon svarar, att hans figur icke är fördelaktig
för tragedien, och att det är detta som verkar
störande på totalintrycket af hans spel i
denna roll. D:t är visserligen i allmänhet
orä:t, befängdt orätt, att uppmäta en drama-
tisk talaeg efter det lekamliga måttet af så
och så många slnar och tum ifrån hjessan till
tå eler kring axlarne och lifvet, eller att för af-
gifrande af ett omdådme i detta fall lägga fö:
mycken vigt på de fysionomiska proportionerna
och egendomligheterna; vi se al!a dagar på sce-
nen artister, i nämnde afseenden förbålt gynn-
sact lottade, spela förbålt medelmåttig:, och al-
la tider hafva sett stora aktörer, äfven tragiska,
med små kroppar och föga imposanta byster.
Obestridligt är imedlertid, att den yttre menni
skan i serskildt fall kan hos en aktör vara af
skäligen mycken betydelse, och jag tror verkli-
geo, att don Carlos är ett sådant fall mer än de
flessa för öfrigt likartade roller, samt att det så-
landa ligger något sannt i den nyss citerade an-
märining, som allmänt hörs fällas om Hr Stjern-
ströms spel uti ifrågavarande pjes. Prins Carlos,
Schillers Carlos, med hvilken, i förbigående
sagdt, historien eger föga gemensamt; är nemli-
gen visserligen en ganska interessant karakter,
mes, om man rätt betraktar den, likväl, jag
vågar säga, en smula besynnerlig. Det är en
hög själ, det är lågande passioner, en framåt
sträfvande ande; denne eldige yngling med den
ädla äregirigheten, de stora verldsplanerna, de
kärnfriska principerna, är likväl stundom, bäst
som det är, i en bandvändning förvandlad till en
vak, själspjunkig eller taatt varelse, som än med
itererade tårar bestormar en faders hjerta,
hvars oböjliga känmslolöshet och hårdhet han till-
räckligt bepröfvat, än vid sin manligare ung-
domsväns bröst snyftar öfver en hopplös kärlek,
än af en kokett flickas sentimentsla joller låter
vackert narra sig som ett oskyldigt bara. Det
ena ögonblicket är det, som sig bör, det syd-
ländska, spänstiga, fullblodiga skaplynnet, i nä-
sta är det någonting ömbjertadt, godmodigt äk-
ta tyskt med sitt sässe på läpparne och sina
mjölklena känslor, som beständigt söker neu-
tralisera eler uppspäda denna föregående ka-
rekter. Det är här den sceniska konstnärens
uppgift att så mycket som möjligt få det till
viss grad främmande element, som den tyska
skalden, förledd af sina egna känslor och böjel
ser, gjort till en beståndsdel i denna till sin to-
-talit sydländska skapelse, att försvinna i den
öfriga bilden, på det sålunda må frambringas en
enhet och prononcerad fårg; och man inser lät-
teligen, att skådespelareu för detta ändamål be-
höfver ganska väl alla möjliga mojenger. Don
Garlos, för hvilken Filip börjar känna sig litet
Osäker på sin thron, och för hvars skull han
rasar af svartsjuka mot sin unga gernål, är icke
fulländad dermed, att, allt beledsarsadt af några
bålstora gester, i öfverspända ord accentoera
fram sSråtfärdioa könelanteintelar .. Äfran om