död, skulle brännvinstuanan få brådt, och di skulle vi följa honom till grafven med bröt och brännvin. Vid ett tillfaile hade Jaensso: lofvat efterskänka Simonsson sin fordran för ei försåld rock, om Simonsson ville slå baronen Redan om aftonen, då mordet skedde, hade s väl hushållerskan som pigorna flera gånger yr kat, ait dringarne skulle gå och söka efter ba ronen; en af pigorna bade likväl ansett så?an öfverflödigt, med den anmärkning, att om ba. ronen ej kommer hem, blefve nan väl qvar prestgården och dervid tillade hon: tänk om baronen ligger liksom vår kalf i dag,! Åt dette uttryck skrattade båda drängarne och läto icke förmärka någon håg att eftersöka husbonden; tvertom då en af pigorna först för Jaensson berättade, att baronen icke hemkommit, svarade denne helt likgihigt: så i allae. dar; hvar kan han då vara? Följande morgon hade en piga redan kl. 6 tillsagt drängarne begifva sig ut för att söka baronen, men i stället att efterkomma detta, begaf sig den ene till stallet och den andra Jaensson till vedbacken. Omkring kl. 8 inkom Jaensson i köket och hushållerskan upprepade då tillsägelsen; men Jaensson gick, utan att svara, in i drängstugan och satte sig att äta frukost. En liten trettonårig gosse hade imedlertid den omtanka, att han bad en piga följa sig att söka baronen; men hon fann sig hindrad af köksgöromål. Slutligen då en arbetsdräng framkommit till gården och erinrat Jaensson om sin skyldighet att söka efter baronen, bad denne ett par andra drängar göra bonom sällskap, emedan det icke vore roligt för honom att gå ensam, då ingen kunde veta, huru det stod tillv. Då de sökande kommit till det ställe, der den mördade låg, var Jaensson den förste som upptäckte hans hatt och straxt derpå föreslog, att man borde återvända pför att skaffa mera folk, få de i sådant ärende återkommit till gården och en af husfolket tillsporde en af de följaktige personerne, om baronen var död, svarade denne ja; vi voro likväl icke invid honom, ty det skull vara bättre folk än vi, som skall få gå till honom.n Angående Jaenssons uppförande nämnde dag, sammanstamma åtskilliga vittoen derom, att det var något stelt, samt att han ovanligt ofta ;speglade sig, hvilket den trettonåsige gossen ifven anmärkt. Drängen Jaen Petter Jaensson, som vidhöll oekännelsen om det våld, han utöfvat, men enständigt nekade, att hans afsigt varit annan än Itt slå, men icke döda, blef, såsom af egen becännelse och sammanstämmande omständigheter örvunnen att uppsåtligen afbändt sin husbonde ifvet, dömd att mista högra hand, halshuggas och steglas ; men har i demna dom begärt linlripg. Mot drängen Johannes Simonsson har icke någon sådan bevisning kunnat tillvägabringas, tt han kunnat till ausvar fallas. Det at vittiena honom till last lagda yttrande, att han bedt lem skynda sig undan, då baronen kom, för tt slå honom, förklarade han så, att han gjort! letta i afsigt att freda sig från stryk, hvilken aronen aldrig utdelade, utan då någon såg det. mn I anledning af en notis for någon tid sedan