za den 29 sistlidne Januarii gått till Åsaka by
beslöt Jaen Petter Jaensson, på tillstyrkan
stalldrängen här på stället Johannes Simonsson
att möta baronen vid hemgåendet för att sl
honom; och, för att verkställa detta sitt ond
uppsåt, begaf Jaeu Petier Jaensson sig i skym
ningen tll någre ned i girdet, der merdet be
gicks, liggaude större sienar, derifrån han ha
de utsigt åt den väg baronen måste komma
för att der passa på honom. — Sedan Jaen Pet
ter en stund väntat, kom ock baronen gående
då Jaen Petter först lät honom gå förbi sig oci
sedan, efter det baronen afvikit från vägen
gick emot och slog omkull honom, dervid Jae:
Petter själf förlorade jemnvigten , så att ha
med knäna föll öfver bröstet på baronen; hvar
efter Jaen Petter Jaensson med en så kallac
knippel eller gren med qvist på, gaf baronen
som vid omkullfallandet förlorat hatten, ett elle
två slag i hufvudet — Vidare rörde Jaen Pette
icke baronen, utan sedan han sett baroner
resa sig och hört honom fråga, hvar han var.
gick Jaen Petter till det ungifär en fjerdings-
väg derifrån liggande hemmanet Låckefahlar
och deiifrån hem, då han, som under hel:
tiden medhaft den såkallade knippeln, kastade
densamma på vedbackena, utan att veta, hva
den sedan blifvit af.
På frågan om orsaken till detta grymma för-
farande emot sin husbonde, uppgaf Jaen Petter
Jaensson, att baronen haft en hushållerska,
vid :amn Sofie L.niström , hvilken, ehuru hon
förliden host flyttat från baronen till hemmanet
Kyrkeslätt, likväl ofta var på Torp, der hon
genom sqvaller sökte på allt sätt uppreta baro-
nen emot dess tjenstefolk, hvaraf följden ock
bief, stt baronen jemt grälade på dem och kal-
lade dem tjufvar och rackare ; detta uppretade
dem slutligen så, att de beslöto hämnas. —
Likväl var den andre dräovgen Johannes Simons-
son altid den, som mest yrkade derpå. —
Redan forliden höst efter skattskrifningen i A-
saka, der herr baron von Saltza ock var, ång-
rade Johannes Simonsson, att de ej vid det
tillfillet mött baronen under hemzgåendet och
slagit ibjäl honom samt derefter nedkastat ho-
nom i ea mellan Torp och Asaka varande bäck,
då folk kunnat tro honom vara drunknad. —
Sedan föreslog Johannes Simonsson flera gånger,
att de skulle gå in till baronen i kans kammare
och der qsäfva honom, samt yrkade ständigt,
att de skule slå honom. Slutligen den 29:1e
sistlidne Januarii, sedan det blifvit för Jaen
Petter beritadt, att baronen , om morgonen
samma deg, med fråga om hvem som skulie
aftaga skinnet å en kalf, som natten förut dödt,
skall on Jaen Petter yttrat — den rackaren får
icke gora dety, beslöt -aen Petter, efter ytler-
ligare äggelse dertill af Johannes Simonsson ,
att öfverfalla och slå baronen , hvilket han äf-
ven verkställde på sätt han förut berättat ; lik-
väl förnekade Jaen Petter, det hans afsigt nå-
gonsia varit att slå ihjäl baronen , och påstod
enständigt , att Johanres Simonsson egentligen
är skuld till Jaen Peters olyckliga gerning,
som, utan Johannes Simonssons beständiga råd
att slå baronen , icke blifvit verkställd. Huru
hatten , som ej suttit på hufvudet, när baronen
af Ja:n Petter blef slagen , kunnat blifva blo-
dig, kunde Jaen Petter icke upplysa, äfvensom
han icke kunde förklara , att elfva refben bhf-
vit afbrutne, då han , enligt sin berättelse, en-!
dest föll omkull öfver bröstet på baronen , utan
att vidare lägga sig på honom,
Af de vittnen som hördes erhöllos upplys-
ningar, Som äro ganska karakteristiska för de
person:r och omständigheter, som ivgrediera i
detta mål.
Både drängen Jaensson och Johannes Si-
monsson bade flera gånger till de öfriga tjen-
stehjonen yttrat, att dessa borde draga sig un-
dan om de märkte baronen komma för att slå
eller träta på drängarne, samt att de då nog
skulle reda sig blott de voro ensamma med
husbonden, hvarförutan Jaensson vid ett tillfälle
fällt den utlåtelsen, att, om han blefve ond på
någon, så blefve han aldig god, och skulle
allid gifva sin fiende hvad han forskyllt, om
det ock dröjde aldrig så länge. Då husbåller-
skan vid ett tillf:lle kokat ärter för hela hus-
hållet, och deraf tagit undan en särskild bätte
Portion åt baronen, hade drängarre yttrat:
skal den bunden hafva bättre än vi, och då
ma da . MA ee FÅ AR