dess få kapitaler der bäst behöfvas för produk
tiva företag.
Men huru förekomma det onda för framti.
den? Genom inrättandet, torde någon säga, a
en ny Orden, som endast skulte tilldelas ut-
märkta förtjenster. Huru länge skulle väl deans
bibehålla sitt anseende? Hafva de ej alla sam!
och symnerligen börjat med en sådan bestäm-
melse — och huru hafva de slutat? Norrmän-
nen trodde sig finna ett korrektif emot missbru-
ket genom föreskriften i deras grundlag, att den
nye riddarens förtjenster skuile efter utnämnin-
gen redovisas i statens officiella tidning. Men
huru lätt är ej en sådan föreskrift eluderad?
Nej, det ges ej något annat korrektif mot detta
slags missbruk i fria länder, än det som fions
i det offentliga och högljudda ogillandet och i
framhållandet för Styrelserna af den sanningen,
att de offentliga utmärkelserna ej äro deras
tillhörighet, men folkens, och att de, vid
deras utdelning, endast uppträda såsom an-
svarige — åtminstone moraliskt ansvarige —
ombud för desamma.
Härmed slutar sig vår betraktelse för denna
gång. Det skulle fägna oss, om gumman Mi-
nerva, som framkallat den, ville taga den i sitt
beskydd och rekommendera den till betraktan-
de af sina höga gynmare vid lägligt tillfälle.
Vi hafva gjort sjelfva saken, den abaliene-
rade: principen , såsom Minerva önskat, till fö-
emål för vår kritik och undvikit allt utseende
uf personlig förföljelse.n