dess få kapitaler der bäst behöfvas för produk tiva företag. Men huru förekomma det onda för framti. den? Genom inrättandet, torde någon säga, a en ny Orden, som endast skulte tilldelas utmärkta förtjenster. Huru länge skulle väl deans bibehålla sitt anseende? Hafva de ej alla sam! och symnerligen börjat med en sådan bestämmelse — och huru hafva de slutat? Norrmännen trodde sig finna ett korrektif emot missbruket genom föreskriften i deras grundlag, att den nye riddarens förtjenster skuile efter utnämningen redovisas i statens officiella tidning. Men huru lätt är ej en sådan föreskrift eluderad? Nej, det ges ej något annat korrektif mot detta slags missbruk i fria länder, än det som fions i det offentliga och högljudda ogillandet och i framhållandet för Styrelserna af den sanningen, att de offentliga utmärkelserna ej äro deras tillhörighet, men folkens, och att de, vid deras utdelning, endast uppträda såsom ansvarige — åtminstone moraliskt ansvarige — ombud för desamma. Härmed slutar sig vår betraktelse för denna gång. Det skulle fägna oss, om gumman Minerva, som framkallat den, ville taga den i sitt beskydd och rekommendera den till betraktande af sina höga gynmare vid lägligt tillfälle. Vi hafva gjort sjelfva saken, den abalienerade: principen , såsom Minerva önskat, till föemål för vår kritik och undvikit allt utseende uf personlig förföljelse.n