el tUuon, sa har man nu hvad man da ej hade, —
de med guld öfverlastade uniformerna och fö
biskoparna det siora guldkorset. Dock, hvar-
före uppehålla sig vid en tid, då det ej fann:
hälften så många riddare som det nu finns
kommendörer, men då det fanns inom alla gre-
nar af administra ionen utmärkt embetsmanna-
skicklighet?
Men så olämpliga anciennetets- och ravgprin-
ciperna än i vår tanka må vara, äro de dock
bättre än inga. De medföra åtminstone den
förmånen, om de strängt följas, att de hålla
bångstyriga ärelystnader i stillhet till dess de
hunnit den ålder, eller den plats, som berätti-
gar dem att sätta sig i rörelse, och denna för-
mån är ej liten. Men beklagligtvis synas icke
Jens dessa så tätt iakttagliga principer vara vid
dylika tillfällen de företridesvis rådande.
Följderna af detta förhållande äro i flerfaldigt
afseende obehagliga.
Forst och främst bercfvar sig styrelsen deri-
genom ett af de få medel den i vårt fattiga
lland äger till sin disposition att utmärka och
genom täflan framkalla förtjenster; ty hvilken
sådan skall väl anse sig utmärkt eller smickrad
Jaf en stjerna, om den äfven utdelas åt personer
Jaf erkändt ingen forijenst? Dernäst uppväcker
den, sig till föga fromma, tusentals anspråk,
som under ett motsatt förhållande för alltid skul-
le slamrat, och blottställer sig för att antingen,
till deras tillfredsställande nödgas fortfara med
samma profusion eller ock, i fall de afvisas, för
pretendenternes ovilja; ty då de visserligen ej
underlåtit att vid den jemförelse de anställt mel-
lan sig och de öfriga deras likar, som blifvit
dekorerade, finna sig fullt ut lika berättigade till
samma ära, se de i en sådan afvisning eller vä
gran, och med skäl, blott mannamån af orätt-
visa. Siyrelsen har således för hvar och en o-
förtjent; som nämnes til riddare, väckt missnöje
hos tvenne klasser af medborgare, mnewml. först
och framst hos de dsakorerade förtjenta, som
bon förnärmat genom den nya medbroder hon
gifvit dem, dernäst hos de icke-dekorerade för-
tjenta, som hon förnärmat genom deras förbi-
gående eller tillbakasättande för en oförtjent,
och sedan hos den stora skaran af ärelystna,
men oförtjenta, hvilkas anspråk hon ej tillfreds
ställt — för att ej nämna hela den upplysta
allmänheten, som hos sin styrelse ferdrar ur-
skilning äfven vid belöningars utdelande.
Men dessa aomärkningar äro ett intet mot
dem vi nu gå att anföra. En stor författare,
Montesquieu, har sagt att äran är monarkiens
princip. Om så är, så beröfvas den sin mo-
raliska kraft genom slöseriet med dess tecken.
Pet ges en annan princip, som icke blott är
monarkiens, men hvarje styrelseforms — och det!
är rättvisans, den hos de styrda rådande öf-
vertygelsen att styrelserna äro representanter,
depositörer af den högsta rättvisan. Ingenting
tillintetgör så hastigt denna ofvertygelse, på hvil-
ken likväl allt förtroende emellan styrda och
styrande hvilar, som styrelseåtgärder, hvilkas o-
rättvisa ett större antal medborgare straxt är i)
tillfälle att bedöma, och till dessa hörer i främ-
s:a rummet offentliga utmärkelsers utdelande åt
oförtjenta persoover. Den utnämnie kan ej
fela att vara känd åtminstone inom sin närma-
ste krets; men denna vidgar sig, liksom vatt-
vets ringlar kring dena kastade stenen, och med
den ryktet om haos oförtjenst och med detta
misstroendet till den belönandes urskilning och
rättvisa. Och om tillika utmärkelserna tilldelas
personer, kända för intet annat än sin rikedom
och sin lyx, hvilket frö till d-moralisation skul-
le ej derigenom kunna vara utsådt ibland fol-
ket? Man skulle, för att af dem komma i be-
sittning, framförallt sträfva att blifva rit, lika
mycket genom hvilka medel, eller, som fabelns
groda, blåsa upp sig för att likna de rika i lyx
och förmåga att vinna de mäktigas gunst, obe-
kymrad om man, som hon, r.mnar på försöket,
blott man remnar med en graan titel eller en
stjerna på bröstet.
Må de, som med en större uppmärksarchet
följt vårt samhällslifs utveckling uader de sist-
förflutna 27 åren, afgöra, om den frikostighet
I med band och titlar, som deruuder ägt rum,
I mera varit en följd af de högt uppsattes större
omsorg att frambafva och utmärka förtjensterna
inom vår aktningsvärda medelklass, än dennas
Isträfvan att i seder och lefnadssätt assimilera
-lsig med de högre. Vi anmärka blott som ett