el tUuon, sa har man nu hvad man da ej hade, — de med guld öfverlastade uniformerna och fö biskoparna det siora guldkorset. Dock, hvarföre uppehålla sig vid en tid, då det ej fann: hälften så många riddare som det nu finns kommendörer, men då det fanns inom alla grenar af administra ionen utmärkt embetsmannaskicklighet? Men så olämpliga anciennetetsoch ravgprinciperna än i vår tanka må vara, äro de dock bättre än inga. De medföra åtminstone den förmånen, om de strängt följas, att de hålla bångstyriga ärelystnader i stillhet till dess de hunnit den ålder, eller den plats, som berättigar dem att sätta sig i rörelse, och denna förmån är ej liten. Men beklagligtvis synas icke Jens dessa så tätt iakttagliga principer vara vid dylika tillfällen de företridesvis rådande. Följderna af detta förhållande äro i flerfaldigt afseende obehagliga. Forst och främst bercfvar sig styrelsen derigenom ett af de få medel den i vårt fattiga lland äger till sin disposition att utmärka och genom täflan framkalla förtjenster; ty hvilken sådan skall väl anse sig utmärkt eller smickrad Jaf en stjerna, om den äfven utdelas åt personer Jaf erkändt ingen forijenst? Dernäst uppväcker den, sig till föga fromma, tusentals anspråk, som under ett motsatt förhållande för alltid skulle slamrat, och blottställer sig för att antingen, till deras tillfredsställande nödgas fortfara med samma profusion eller ock, i fall de afvisas, för pretendenternes ovilja; ty då de visserligen ej underlåtit att vid den jemförelse de anställt mellan sig och de öfriga deras likar, som blifvit dekorerade, finna sig fullt ut lika berättigade till samma ära, se de i en sådan afvisning eller vä gran, och med skäl, blott mannamån af orättvisa. Siyrelsen har således för hvar och en oförtjent; som nämnes til riddare, väckt missnöje hos tvenne klasser af medborgare, mnewml. först och framst hos de dsakorerade förtjenta, som bon förnärmat genom den nya medbroder hon gifvit dem, dernäst hos de icke-dekorerade förtjenta, som hon förnärmat genom deras förbigående eller tillbakasättande för en oförtjent, och sedan hos den stora skaran af ärelystna, men oförtjenta, hvilkas anspråk hon ej tillfreds ställt — för att ej nämna hela den upplysta allmänheten, som hos sin styrelse ferdrar urskilning äfven vid belöningars utdelande. Men dessa aomärkningar äro ett intet mot dem vi nu gå att anföra. En stor författare, Montesquieu, har sagt att äran är monarkiens princip. Om så är, så beröfvas den sin moraliska kraft genom slöseriet med dess tecken. Pet ges en annan princip, som icke blott är monarkiens, men hvarje styrelseforms — och det! är rättvisans, den hos de styrda rådande öfvertygelsen att styrelserna äro representanter, depositörer af den högsta rättvisan. Ingenting tillintetgör så hastigt denna ofvertygelse, på hvilken likväl allt förtroende emellan styrda och styrande hvilar, som styrelseåtgärder, hvilkas orättvisa ett större antal medborgare straxt är i) tillfälle att bedöma, och till dessa hörer i främs:a rummet offentliga utmärkelsers utdelande åt oförtjenta persoover. Den utnämnie kan ej fela att vara känd åtminstone inom sin närmaste krets; men denna vidgar sig, liksom vattvets ringlar kring dena kastade stenen, och med den ryktet om haos oförtjenst och med detta misstroendet till den belönandes urskilning och rättvisa. Och om tillika utmärkelserna tilldelas personer, kända för intet annat än sin rikedom och sin lyx, hvilket frö till d-moralisation skulle ej derigenom kunna vara utsådt ibland folket? Man skulle, för att af dem komma i besittning, framförallt sträfva att blifva rit, lika mycket genom hvilka medel, eller, som fabelns groda, blåsa upp sig för att likna de rika i lyx och förmåga att vinna de mäktigas gunst, obekymrad om man, som hon, r.mnar på försöket, blott man remnar med en graan titel eller en stjerna på bröstet. Må de, som med en större uppmärksarchet följt vårt samhällslifs utveckling uader de sistförflutna 27 åren, afgöra, om den frikostighet I med band och titlar, som deruuder ägt rum, I mera varit en följd af de högt uppsattes större omsorg att frambafva och utmärka förtjensterna inom vår aktningsvärda medelklass, än dennas Isträfvan att i seder och lefnadssätt assimilera -lsig med de högre. Vi anmärka blott som ett