nr RA nn nn Enn rn
marskalken är i stånd att göra sitt förord gäl
lande.
Men äfven de, som icke äga denna lägre å
sigt af ordensväsendet eller anse stjernor och
titlar som sin egendom, kunna ofta tycka, at
en bandstump i ett knapphål ej är något att
som man säger, särdeles hå!la på eller göra myc-
ket väsen af. De hafva ganska naturligen förts
på denna tanka af den lätthet, hvarunder de
sj lfva i yngre år måhända, ofta utan annan för-
tjenst dertill än sin börd och någon liten tid:
hoftjenst, erhållit en sådsin såsom pollet eller
passedroct till de andra titt på hvarandra föl-
jande ordensdekorationer, som nu i stor och li-
ten form pryda deras bröst. Hvad man sjelf
erhåll:t utan för.jenst och följaktligen föga vär-
derar, det tycker man också ganska naturligt
att andra i samma förhållande, som gira det
den äran att värdera och eftersträfva det, alltför
väl kunna få och underlåter således, att för dem
astyrka,
Mea, invänder man, hvad ondt görj väl
utdelzndet af stjernor och band, om det också
sker uten urskillning? Lär det ej de tänkande
att så mycket förr inse otillförlitligheten af all
annan stämpel på menniskans handlingar, än
den som gifvas dem genom hennes eget medve-
tand: af det gods, rätta och rena i hennes
bevekelsegrunder för dessmma? Då den tid län-
gesedan är förbi, åtminstone hos oss, då man
trodde på förtjenst, hvar helst man såg en
stjerna, så är den tid deremot så mycket me-
ra nära då man tror på förtjenst der man icke
ser någzoa, och då äro ju de täta och stora
stjernfallea fullkomligt likgiltiga tilldragelser?
Det skulle så tyckas; men de tänkande ut-
göra tyvärr, i alla länder det minsta antalet.
Mängden bestämmes af det, som smickrar dess
egenkärlek, dess fåfänga, dsess fördomar. Så
länge derföre ordensväsendet ej är afsk.ffadt,
så länge, i följd deraf, band och stjernor ut-
delas, och äfven någongång om också af miss-
tag, till utmärkta förtjenster, så länge bibehålla
de alltid, i hopens ögon, åtminstone det anss-
ende de hemta från de få förtjenta män som
bara dem, och så länge skola de även efter-
sträfvas af dem, hvilka, just derföre att de
veta sig ej äga saken, så inycket mer värdera
tecknet.
Mea ej nog dermed. Så långt kan frikostig-
he ea med dstta möjligen sträcka sig, att äfven
den mest blygsamma förtjenst, vid åsynen af
de många, som erhålla det samma utan att man
vå dar sig att fråga hvad de gjort att förtjena
det, kan lyssna till dem, som fråga henne hvad
hon gjort att icke förtjena det, och verkeligen
förmås att önska sig det från det ögonblick
hon förnimmer, att, fast ägandet icke mera
anses utgöra en heder, saknaden anses utgöra
en förödmjukelse.
Vi lemna derhän, om deita redan är fallet
hos oss. Men hvad vi alla veta är, att det re-
din är kommet så långt med Wasaorden, att
personer äfven i den borgerliga klassen, för hvil-
ken denna orden egentligen vore den enda som
kunde komma i fråga, ansett den allt för obe-
tydlig att mottaga och att man ofta måste nego-
tiera bort den, ja ofta, med Nordstjerne orden
ersätta den, då den afslå:, ehuru de ej äro
bestämda för samma förtjenster och således al
drig torde kunna ersätta hvaraadra. Detta all-
mänt kända förhållande är det säkraste beviset
i frågan, huruvida behörig pröfniag egt rum af
de förtjenster, som för denna orden böra afses,
och huruvida behörig sparsamhet dermed varit
jakttagen. — Fallet skall blifva detsamma med
Nordstjerne orden; ty samma orsaker kunna ej
fela act medföra samma verkningar. Man skall
snart ej anse sig smickrad af annat än ett kom-
mendörsband och blott förmås mottaga d:n min-
dre stjeraan såsom pollett på detta. o
Som vi redan anmärkt, förutsätta detta slags
disunktioner personliga förtjenster af någoa
utmärktare grad. Det är då redan en stor af-
vikelse från deras hestärmmelse och ändamål att
vid deras utdelande utgå från analet af lefoads-
eller tj:nsteår, likasom från embetsrangen. Blott
derigznom att man framlefvat vissa år mom
någon gren af tjenstemanna hierarkien, vid ett
kollegii bord eller ett regemente, och såmedelst
hunnit bli den äldsta af kamraterne, har man
väl icke inlagt någon förtjenst om det allmän-
Da, aldraminst någea som berättigar till en ut-
es 2 nn o
a - py 2 M Mä Ls ss a