j ect, BEUDID Oct Sall, UAvarpa Had Ullort detsam: 2 I ma, icke förlorat något af den popularitet, de ti och för sig sjelft kan anses äga. Se här be. -Iskrifningen på hur ungdomen rustar i ordning ij en Majstång till den blifvande festen: ) . socknens ungdom i kapp dernere i gången I klädde med blommor af tusende slag och med löf. f verk en majstång I I till gullbröllopets prydnad åt det älskade paret. Skämtande höllo de till med blomsterbindning löndom, gömda vid sidan utaf den grönomskuggade gången, stt de måtte dermed de intet anande glädja. Tiden gick fort och de skyndade på. Så snabb: som vinden I väderqvarnarnes armar gör, så snabba nu deras Igjorde den kärlek, som för det åldrade paret de hyste, ) Roligt var det att se, hur rönnen och sqvallrande aspen samt den bredlöfbladiga lönn blef bädd för en knippe blåklint, hämtad från åkrarnes guld, prestkragar, — orakel, hvilka med får, får ei, de spörjande älskare svara, när om sin käresta hvar plär fråga —, väppling och byttgräs, j tusenskönor och fler granntskimrande blomster, som solen än ej hade förbränt. Så sysslade ungdomen glädtigt, jatt med den yfviga, långa och blomsterbeskrudade I stången glädja sin älskade prost och hans välförståndiga husfru. Den sjuttio-årige prostens sjuklige, femtioåra son helsar på i fädernehuset. Vid åsynen af de ställen, der hans barndom och ungdom förflutit, utbrister han: Ack! hvad landet är trefligt och friskt! Ljuft aftonens vindar spela kring sjuklingens vissnade kind. Jag tycker jag sluppit ut ur en fängslande bur, att dricka mig helsa och lifskraft. I Derför min födelseort långt skönare synes mig nu än förr, när jag återkom till mitt hem vid sommaren rligt. Fö delseorten beständigt är kär, långt kärare likväl för hvar kännande själ, när på länge ej foten beträdde marken och munnen ej druckit dess luft, ej ögat dess syner. Ser jag ej der det herrliga haf! o hell dig du blåa Östersjö, du mitt fädernehaf, du ock är min bembygd, ty bland klippor och vågor hos dig jag lefvat så lada, oförgätliga dar, som;på land bland lundar och villbråd, I sätror och skördar och löfhvalf och lekovallar och skogsfjäll. Nåj, jag lemnar Er ej, J gamla, J kära bekanta, förrn jag lemnar Er frisk, som när först jag ställde min vallfart till. det förlofvade land, det luftslottrika, det drömda, som af rosor och sol och drufvor förmentes besmyckadt. De åldrige sitta om qvällen och språka om! flydda-tider och den dag som är. Prosten låter dervid bland annat sitt hjerta yppa sigi; dessa entusiastiska ord: i Snart fullmognar den skörd, som såddes i Gallien, vattnad j af blodströmmar, Jag minnes ännu de rysliga dagar, trodde, fast ung, ren då, att blodet ej strömmade fruktlöst, att för kommande seklers väl verldshändelser tima. Snart tidsandan har mognat till mar, hur än dvergarne sökte att med lönliga gilt den väldiges krafter förtära, snart uti den Letheiska ström den kastar allt hvad som tryckte det friborna folket med feodaliska bojor. Snart Europa är räddadt och snart Skandinaviens krona, Sverge, mitt fädernesland, skönt mannafrejdadt i fordna, skönare dar, då den:nordiska kraft än styrdes af kraftmän till storsinnade mål. Snart, hoppas jag, vakner väl ter anden, som sofvit, cch leder till strid mot Jätten i: öster : folket, befriadt, sig styrande sjelf med lagen till konnng. Ej, min dosterjord, högtälskade Sverge, jag skådar detta i lifvet ännu, men jag skådar det dock ifrån stjernor.n Gullbröllops-morgonen beskrifves på följande sätt: Sedan de öfversjungit i hemlighet festliga sången, gingo -med tysta steg, att icke väcka de gamle, herrar med blomsterbuquetter på bröst och flickor med kransar till hårprydnader, kransar i hand att de gömla bepryda, 1 är vid sångernas ljud de nyss uppvaknat ur sömnen, Dessa och flera dertill af slägten, som kommit om natten, samt af gäster, af vänner, som fjerran ifrån voro hindna 1 mm