j ect, BEUDID Oct Sall, UAvarpa Had Ullort detsam:
2 I ma, icke förlorat något af den popularitet, de
ti och för sig sjelft kan anses äga. Se här be.
-Iskrifningen på hur ungdomen rustar i ordning
ij en Majstång till den blifvande festen:
) . socknens ungdom i kapp dernere i gången
I klädde med blommor af tusende slag och med löf.
f verk en majstång
I I till gullbröllopets prydnad åt det älskade paret.
Skämtande höllo de till med blomsterbindning
löndom,
gömda vid sidan utaf den grönomskuggade gången,
stt de måtte dermed de intet anande glädja.
Tiden gick fort och de skyndade på. Så snabb:
som vinden
I väderqvarnarnes armar gör, så snabba nu deras
Igjorde den kärlek, som för det åldrade paret de
hyste,
) Roligt var det att se, hur rönnen och sqvallrande
aspen
samt den bredlöfbladiga lönn blef bädd för en knippe
blåklint, hämtad från åkrarnes guld, prestkragar, —
orakel,
hvilka med får, får ei, de spörjande älskare svara,
när om sin käresta hvar plär fråga —, väppling och
byttgräs,
j tusenskönor och fler granntskimrande blomster, som
solen
än ej hade förbränt. Så sysslade ungdomen glädtigt,
jatt med den yfviga, långa och blomsterbeskrudade
I stången
glädja sin älskade prost och hans välförståndiga
husfru.
Den sjuttio-årige prostens sjuklige, femtio-
åra son helsar på i fädernehuset. Vid åsynen
af de ställen, der hans barndom och ungdom
förflutit, utbrister han:
Ack! hvad landet är trefligt och friskt! Ljuft
aftonens vindar
spela kring sjuklingens vissnade kind. Jag tycker
jag sluppit
ut ur en fängslande bur, att dricka mig helsa och
lifskraft.
I Derför min födelseort långt skönare synes mig nu än
förr, när jag återkom till mitt hem vid sommaren
rligt.
Fö delseorten beständigt är kär, långt kärare likväl
för hvar kännande själ, när på länge ej foten be-
trädde
marken och munnen ej druckit dess luft, ej ögat
dess syner.
Ser jag ej der det herrliga haf! o hell dig du blåa
Östersjö, du mitt fädernehaf, du ock är min bem-
bygd,
ty bland klippor och vågor hos dig jag lefvat så
lada,
oförgätliga dar, som;på land bland lundar och villbråd, I
sätror och skördar och löfhvalf och lekovallar och
skogsfjäll.
Nåj, jag lemnar Er ej, J gamla, J kära bekanta,
förrn jag lemnar Er frisk, som när först jag ställde
min vallfart
till. det förlofvade land, det luftslottrika, det drömda,
som af rosor och sol och drufvor förmentes be-
smyckadt.
De åldrige sitta om qvällen och språka om!
flydda-tider och den dag som är. Prosten lå-
ter dervid bland annat sitt hjerta yppa sigi;
dessa entusiastiska ord: i
Snart fullmognar den skörd, som såddes i Gal-
lien, vattnad j
af blodströmmar, Jag minnes ännu de rysliga dagar,
trodde, fast ung, ren då, att blodet ej strömmade
fruktlöst,
att för kommande seklers väl verldshändelser tima.
Snart tidsandan har mognat till mar, hur än dver-
garne sökte
att med lönliga gilt den väldiges krafter förtära,
snart uti den Letheiska ström den kastar allt hvad
som
tryckte det friborna folket med feodaliska bojor.
Snart Europa är räddadt och snart Skandinaviens
krona,
Sverge, mitt fädernesland, skönt mannafrejdadt i
fordna,
skönare dar, då den:nordiska kraft än styrdes af
kraftmän
till storsinnade mål. Snart, hoppas jag, vakner väl
ter
anden, som sofvit, cch leder till strid mot Jätten i:
öster :
folket, befriadt, sig styrande sjelf med lagen till
konnng.
Ej, min dosterjord, högtälskade Sverge, jag skådar
detta i lifvet ännu, men jag skådar det dock ifrån
stjernor.n
Gullbröllops-morgonen beskrifves på följande
sätt:
Sedan de öfversjungit i hemlighet festliga sången,
gingo -med tysta steg, att icke väcka de gamle,
herrar med blomsterbuquetter på bröst och flickor
med kransar
till hårprydnader, kransar i hand att de gömla be-
pryda,
1 är vid sångernas ljud de nyss uppvaknat ur sömnen,
Dessa och flera dertill af slägten, som kommit om
natten,
samt af gäster, af vänner, som fjerran ifrån voro
hindna 1
mm